På den ena sidan står religiösa fundamentalister, anförda av al-Qaida, som kräver sharialagstiftning av afghansk talibanmodell, komplett med medeltida spöstraff, avhuggna händer och tältliknande beslöjning av kvinnor. På den andra sidan står en sekulär kurdisk vänstermilis, som är så besatt av att utjämna könsskillnaderna att den inte bara fyller leden med kvinnliga soldater, utan också låter sin politiska gren styras av ett manligt och ett kvinnligt språkrör.
Och slåss gör de, så att blodet sprutar.
Den kurdiska tiondelen av det syriska folket har förtryckts i många decennier, och utsatts för sträng diskriminering av det styrande Baathpartiet. Att tala kurdiska offentligt har exempelvis varit förbjudet i lag, och människor har fängslats för ”brott” som att fira kurdiskt nyår eller att äga kurdiskspråkig litteratur.
De flesta syriska kurder valde ändå att hålla avstånd till oppositionen när Syrienupproret bröt ut i mars 2011. Regeringen försökte först muta dem med reformer (det blev tillåtet att fira nyår, statslösa kurder fick medborgarskap) och övergav därefter de kurdiska områdena till deras öde, för att koncentrera sig på motståndsrörelsens arabiska majoritet.
Sedan i juli 2012 styrs därför närmare en miljon kurder i norra Syrien av den starkaste gruppen i området: vänsterpartiet PYD och dess väpnade milis, vilken ligger i fejd med fundamentalisterna.
PYD råkar i sin tur vara en frontorganisation för det mer välkända Kurdiska arbetarepartiet, PKK, som sedan 80-talet bedriver gerillakrig i bergen i Turkiet. Här hittar vi också rötterna till de kurdiska stridsgruppernas marxistiska och feministiska politik: de följer helt enkelt det mönster som sedan årtionden etablerats av PKK:s krigare och krigarinnor i Turkiet.
Tyvärr liknar PYD också PKK på andra vis. Partiet ägnar sig åt en totalitärt inspirerad persondyrkan av PKK-grundaren Abdullah Öcalan, och det tolererar inga utmaningar. De syriska kurder som alltför högljutt kritiserar PYD:s styre eller ifrågasätter ordförande Öcalans tänkande riskerar att få replik i form av brutna ben och en kula i knäskålen.
Icke desto mindre sluter många syriska kurder, som det verkar de allra flesta, just nu upp bakom PYD/PKK. Det är den enda stora kurdmilis som finns i landet i dag, och något bättre försvar har man inte mot arabiska islamistgrupper, eller mot den turkiska regeringens ovana att bussa syriska klientmiliser mot kurdiska byar.
Att norra Syrien skulle falla i PKK:s händer var knappast vad Turkiet hoppades på, när landet först började stödja den syriska oppositionen under våren 2011. Men det är väl en god påminnelse om hur fåfängt det är att tro sig kunna spå krigens följder på förhand.