Båda är helt övertygade om att den viktigaste politiska frågan är jobben, jobben. De anser båda att fler jobb ska ordnas genom stora satsningar på infrastruktur, både järnvägar och vägar, och genom ökad satsning på forskning och utveckling.
Båda försöker få sina partier att flytta sig mot mitten där de många väljarna finns. Fredrik Reinfeldt hade en del problem med sitt partis högerflygel, men i takt med den nya linjens framgångar i opinionen tystnade kritiken.
Moderaterna är det ”nya arbetarpartiet” och Löfven vill sänka arbetsgivarnas kostnader med att ta bort en veckas betald sjukskrivning.
Stefan Löfven har större problem med sin vänsterflygel. Med Håkan Juholt fick vänstern äntligen sin partiledare. Det gick ju som bekant inte så bra, så vänsterflanken har fått något att tänka på. Men Stefan Löfven får det nog ändå ganska hett om öronen på partikongressen nästa år.
En bekymmersam fråga är vinster i välfärden, som många aktiva socialdemokrater vill få partiet att helt förbjuda. Kärnkraften, som Stefan Löfven under sin LO-tid var varmt för, blir också knepig. Och så gäller det att ena partiet om socialförsäkringarna, vilket inte blir alldeles lätt med tanke på kostnaderna.
Fredrik Reinfeldt kommer nog inte att få några större bekymmer med sina partikamrater så länge det går bra för partiet. Problemen gäller i stället de andra regeringspartierna. Hur långt kan de släppas fram, hur ska man undgå att de faller ur riksdagen?
Stefan Löfven har gjort några små försiktiga trevare om samarbete med regeringen men obegripligt nog mötts med kalla handen. Om man som regering inte har egen majoritet i riksdagen bör man vara väldigt försiktig med att stöta bort eventuella samarbetspartner. Regeringen borde tacksamt ta emot möjligheten att åstadkomma långsiktiga överenskommelser i viktiga frågor.
Vad skulle det inte vara värt att ha en stor majoritet för rejäla satsningar på infrastruktur och forskning, som ju båda är områden som kräver mycket lång planeringstid. Och vad gäller kärnkraften kommer ingenting att hända förrän det finns en blocköverskridande överenskommelse, så att företagen vet vad som gäller för tiotals år framåt. Här måste Stefan Löfven övertyga sitt parti om behovet av kärnkraft och regeringen måste inse att man är helt beroende av en överenskommelse med Socialdemokraterna.
Förutsättningarna borde vara ovanligt goda, när de två partiledarna faktiskt är rätt lika som personligheter men också i sin dragning mot politikens mitt.