Snart går ju också Egypten till urnorna, nu med Tunisien som måttstock för framgång eller misslyckande. En frihetlig och stabil utveckling i den arabiska vårens vagga ger oppositionella och optimister vind i seglen, men kris, kaos eller ny diktatur vore tvärtom till diktatorernas fördel.
Så hur gick det? Över förväntan! Trots att spänningarna steg under första halvan av oktober, en del kravaller ägde rum i Tunis, avlöpte omröstningen utan problem. Visst fanns där skönhetsfläckar, men valet var långt hederligare än man kunnat förvänta sig efter 55 år av diktatur och med en ansenlig del av den gamla regimen kvar vid makten.
Vinnare blev som förväntat el-Nahda, ett tidigare förbjudet islamistparti, med 41 procent av rösterna. Det var en överlägsen seger. På andra plats kom människorättsaktivisten el-Moncef el-Marzouqis socialdemokratiska parti, Congrès pour la république (CPR), med knappt 14 procent.
Islamistisk valseger, alltså – och nu blir Tunisien ett nytt Iran? Troligen inte. el-Nahda har länge utmärkt sig som en av den moderna islamismens mest sansade röster, under ledning av den pragmatiskt reforminriktade teologen Rachid el-Ghannouchi.
Det hindrar förstås inte att el-Nahda är djupt konservativt, i många avseenden rena reaktionärer, men partiet har samtidigt länge lovordat parlamentarisk demokrati och förespråkat islamistiskt deltagande i sekulär politik.
Man får nu ett fint tillfälle att göra dygd av nödvändigheten. Valsystemet ger el-Nahda 90 mandat av totalt 217, och det krävs alltså att islamisterna går i koalition med någon sekulär rörelse – exempelvis CPR, som fick 30 mandat – för att kunna bilda en regering.
När så sker bör omvärlden snabbt visa sitt stöd för den demokratiska processen i Tunisien, även om den kommit att domineras av islamister – eller kanske särskilt därför. Här finns nämligen en chans att stödja demokratiseringen inte bara av Tunisien, utan också av Mellanösterns islamistiska opposition.
Ben Ali försvarade sin polisstat med att den var det enda som kunde hindra Tunisien från att bli ett nytt Iran, och många trodde honom. Det är ett dilemma som plågar hela regionen: arabvärldens destruktiva låsning mellan sekulära diktaturer och islamistiska dissidenter har i årtionden blockerat reformer och lockat västvärlden att bortse från förtryck och övergrepp.
Om Tunisien lyckas nysta upp den knuten, och visa att demokratisering och islamistiska valframgångar inte utesluter varandra, då vore det en seger för hela Mellanöstern.