FÖR DET FÖRSTA ställdes väljarna inte inför två alternativ, utan inför tre. De som argumenterar för folkomröstningar brukar alltid framhålla att de bör hållas i frågor där det finns tydliga ja- och nejalternativ och där partiernas ståndpunkter kan misstänkas avvika från väljarnas.
Väljarna kan säga ja eller nej till högertrafik, EU-inträde eller EMU och något tvivel om vad majoriteten av de röstande vill kan inte uppstå. Men hur tolkar man en folkomröstning med tre alternativ där inget får egen majoritet?
FÖR DET ANDRA var de tre alternativen 1980 omöjliga att jämföra med varandra. Ett av dem (Linje 3) var klart och enkelt och innebar snabbavveckling av kärnkraften. Mot detta ställdes två likalydande alternativ som i mer allmänna termer talade om en framtida avveckling. Den enda skillnad mellan Linje 1 och Linje 2 som fanns på valsedlarna var synpunkter på ägarfrågorna, som inte hade något att göra med energipolitiken i övrigt.
Olof Palme ansåg, säkert med rätta, att en gemensam jalinje ihop med moderaterna var politiskt riskfylld — samtidigt som moderaterna gärna tog chansen att profilera sig med en alldeles egen linje. Denna linje (Linje 1) beskrevs allmänt som den "kärnkraftsvänliga" linjen, trots att texten också på dess valsedel talade om avveckling. Linje 2, som förutom av socialdemokraterna också förordades av folkpartiet, gick fram under parollen "Avveckla kärnkraften, men med förnuft" och skulle framstå som en
mjuk mellanlinje, trots att valsedelns text var identisk med den text som man stödde om man röstade på den "kärnkraftsvänliga" Linje 1.
Det partier som stod bakom Linje 1 och 2 var i stora drag ense men vågade inte visa det. Vad en röst på Linje 1 eller 2 verkligen betydde gick aldrig att utreda — både den som var "för" och den som var "mot" kärnkraft kunde lägga sin röst på någon av dem.
DETTA LEDER TILL det tredje problemet med 1980 års folkomröstning. Medan högertrafik eller EU-inträde är relativt enkla frågor där ett ja- eller nejsvar verkligen är meningsfullt, är energipolitiken komplicerad och "ja" och "nej" kan betyda mycket olika saker beroende på hur frågan formuleras eller vilka andra faktorer som vägs in: Om kärnkraften är farlig ska vi avstå från den. Men om andra energikällor är ännu farligare kanske vi ska ha den kvar?
Vi står inför en klassisk avvägningsproblematik — men genom folkomröstningen bröts en enda faktor ut ur sitt sammanhang och framställdes som den enda som väljarna behövde ha någon åsikt om. Vi har aldrig haft någon folkomröstning om klimatpåverkan av fossila bränslen. Men användningen av fossila bränslen påverkas bl a av i vilken utsträckning vi använder kärnkraft i stället.
1980 VAR VÄLJARNA betydligt mer negativt inställda till kärnkraft än nu. Då fick Linje 3 hela 38,7 procent. Numera visar opinionsmätningar sedan länge en helt annan åsiktsbild — den senaste siffran säger att 82 procent vill ha kärnkraften kvar. En annan sak är att en ny stor kärnkraftsolycka säkert på nytt skulle förändra opinionen.
Men opinionsförskjutningen påminner om ett fjärde problem: Hur länge ska en folkomröstning — i synnerhet av detta problematiska slag — låsa fast politiken vid en frågeställning som i dag framstår som passerad? Tjugofem år har gått, lika många nya årskullar har fått rösträtt och många har avlidit. Nya aspekter, både på kärnkraftens risker och på risker med andra energislag har tillkommit. Den tolkning av folkomröstningen som riksdagen gjorde — tolv reaktorer som skulle bort till 2010 — var inte självklar och framstår för varje år som allt mindre realistisk. Men det blotta faktum att en folkomröstning hållits gör att en rationell energipolitik är mycket svår att förankra politiskt. Det är ett tungt arv från 1980.