MARIA MASOOMI: Tryggt att alltid ha två kulturer

Trots att jag har levt större delen av mitt vuxna liv i Sverige, kan jag ännu inte låta bli att analysera allt jag ser och hör med mina två perspektiv - ett svenskt och ett iranskt. Snabbt och omedvetet börjar jag jämföra förhållanden här med hur det är i Iran och analyserar alla intryck jag får utifrån både mina tidigare och mina nyvunna erfarenheter. Jag börjar fundera över hur en specifik situation som jag möter här kunde ha hanterats i Iran och vice versa.
Jag är ofta helt uppslukad av mina tankar och kan på mindre än ett ögonblick glömma både tid och rum.

En av de frågor jag ofta ägnar intensiva analyser är attityden mot äldre människor i Sverige. Som vikarierande vårdbiträde under studenttiden fascinerades jag ofta av likheterna mellan iranier och svenskar.
I Sverige, som i Iran, brukar det dyka upp betydligt fler anhöriga än vad man visste existerade, när de äldre ligger på dödsbädden. Svenska anhöriga, precis som iranska, kan börja bråka om den sjukes ägodelar och testamente innan vederbörande ens har bestämt sig för att lämna jordelivet.
Vi i personalen var vana vid att ta emot betydligt fler besökare när våra äldre låg för döden, jämfört med när de var friska och saknade sällskap - både till vardags och under högtiderna. Vi kunde bli både ledsna och upprörda å våra äldres vägnar, men det var förstås inte vår sak att protestera. "Inofficiellt" högaktade vi dock de anhöriga som ofta och helhjärtat engagerade sig i våra gamla.

Något jag däremot varken kunde förstå eller tillåta mig att ta efter, eftersom jag fann det både säreget, fånigt och för mig kolossalt främmande, var hur vanligt det var att personalen, utan någon som helst illvilja, talade "babyspråk" till de väldigt gamla och ofta demenssjuka äldre.
Även om det handlade om riktigt gamla människor som i många fall inte kunde kommunicera, brukade jag ändå bli häpen över den typen av attityd som var mer regel än undantag. Jag erkänner att jag själv på prov härmade beteendet och försökte tilltala en och annan mycket gammal pensionär som om de var gulliga spädbarn, men genast lade jag ner försöket, eftersom jag uppfattade det som mer löjeväckande än vänligt.

Det kanske hade att göra med att jag är uppfostrad att äldre människor, oavsett hur gamla, sjuka och skröpliga de än blir, skall behandlas som inte bara familjens utan hela släktens överhuvud och stolthet. I den kultur jag är uppvuxen, är ålderdom nästan synonymt med visdom. Sedan man är ett litet barn får man gång på gång - hemma, i skolan och från prästerskapet, höra om de äldres särställning och den främsta plikt som åligger alla; nämligen att visa uppskattning och högaktning för äldre människor.
Det är sådant som gör att det för det mesta känns mycket tryggt och priviligerat att ha tillgång till två rika kulturer.