Bilden visar det övergångsställe som leder gång- och cykeltrafikanter från Resecentrum mot bostadsområdet väster därom. Cyklister håller ordentligt till vänster och till höger promenerar fotgängare i lugn och ro över gatan. En personbil väntar vid trafikljuset.
Jag vill påstå att det är en föga rättvisande bild, ja den är nästan lite falsk. Jag har själv stått där och sett den osaliga blandning av barnvagnar, cyklister, fotgängare och bilar som med foten hörbarligen på gaspedalen otåligt väntar på att få köra vidare. Det där övergångsstället kan ses som symbolen för Uppsalas trafikpolitik.
Här handlar det inte längre om vilket trafikslag som ska ha första, andra, tredje respektive fjärde prioritet utan det handlar uppenbarligen om att alla ska fram och det på samma gång. Om trafikantgrupperna skulle råka kollidera med varandra är det ju inte svårt att se vilken grupp som löper mest risk att skadas – och vilken som löper minst risk.
Fast ännu värre är ju situationen på Dragarbrunnsgatan, den som numera är så kallad gåfartsgata. Här har trafikkaos upphöjts till norm och även om jag inte hittar någon statistik som visar på ett stort antal olyckor räcker det med att trafikmiljön bjuder på otrygghetskänslor och rädsla för att förflytta sig. Hur många irriterade bilförare har jag inte sett i ögonen när jag kryssat mig fram över gatan.
Även utanför stadskärnan är det kaosidén som råder. Då och då följer jag med mitt treåriga barnbarn till förskolan och det är ofta en ruggig upplevelse. På den kombinerade gång- och cykelvägen går jag ofta med hjärtat i halsgropen. Uppsalacyklister har alltid bråttom och susar förbi oss i racerfart. Talar de dessutom i mobil kan ett felsteg från mitt eller barnbarnets sida bli ödesdigert.
Det är tråkigt att behöva skriva detta men allra mest trafiksäkert är att skjutsa honom i bil till dagis. Då slipper han ingå i den utsatta trafikantgruppen och slipper dessutom bli utsatt för biltrafikens avgaser.
Hur har det blivit så här? Är det någon missriktad frihetstanke att alla ska ha valfrihet och kunna ta vilken väg som behagas? Uppriktigt sagt går det inte att anlägga något frihetsperspektiv på en storstads trafiklösningar. Här är det bara bestämda riktlinjer som är hållbara i längden, ordentlig separering mellan trafikslagen så att treåringar inte löper risk att bli omkullkörda av framåtsusande cyklister eller att fotgängare inte av misstag blir påkörda av bilister.
Den tidigare fastlagda prioriteringen där gångtrafikanter var nummer ett, cyklister nummer två, kollektivtrafiken nummer tre och bilisterna nummer fyra borde återupprättas och få bli styrande så att också trafiksäkerheten stärks. Trafiksäkerhet handlar om trygg trafikmiljö.