Han är ledare för PYD, det största kurdiska partiet i Syrien. Sedan kriget bröt ut 2011 har Saleh Muslims anhängare tagit makten i stora delar av norra Syrien. De kurdiska miliserna slåss nu regelbundet mot islamistiska grupper, varav vissa har band till al-Qaida.
Jag träffar honom efter ett seminarium på Stockholms universitet, där det var gott om PKK-anhängare i publiken. Saleh Muslims parti är nämligen den syriska grenen av PKK – men han kommer aldrig att erkänna det.
Sedan början av 2000-talet står den kurdiska gerillan PKK uppskriven på EU:s terrorlista. Om PYD-ledarna erkände sin koppling till PKK skulle det i ett slag förvandla även dem till ”terrorister”, men så länge de låtsas förneka det kan omvärlden låtsas tro på dem. Inte ens om det rent hypotetiskt vore så att det fanns en koppling, säger Saleh Muslim, förstår han varför västländerna vill terrorstämpla PKK.
– Vad har PKK någonsin gjort mot västländerna? Har de kidnappat soldater från väst? Har de dödat någon från väst? Har de begått terrordåd i väst? Nej!
Han har en poäng. Det formella skälet till PKK:s terrorlistning är att gruppen har attackerat civila, vilket i och för sig är sant, men det verkliga skälet är påtryckningar från Turkiet och USA. EU:s terrorlistor har laga kraft, men de sätts samman genom hemlig politisk kohandel, inte genom någon juridisk prövning av de anklagade organisationernas handlingar.
Alla regeringar som terrorstämplar PKK men inte PYD vet att de två grupperna i praktiken är samma sak, men de ser till att glömma bort det varje gång terrorlistorna tas upp till diskussion.
Och varför inte? PYD har inte anklagats för några bombningar mot civila. Partiet är en tung kraft i norra Syrien och har stort folkligt stöd. Det måste naturligtvis vara med i framtida fredsförhandlingar och många västliga regeringar hoppas dessutom kunna samarbeta med PYD i sin kamp mot al-Qaida.
På samma sätt inser alla europeiska regeringar att även PKK förr eller senare måste legaliseras genom en fredsprocess i Turkiet, och de vill inte slå ner för hårt på gruppen. Välkända PKK-ledare kan därför ofta leva ostört i europeiska stater som formellt betraktar PKK som en terrororganisation – det vill säga de ignorerar helt godtyckligt sin egen lagstiftning.
Det är ironiskt. EU:s listor över terroristgrupper tillkom en gång i tiden för att slippa en stökig process kring organisationsförbud. Man ville göra det enkelt att på juridisk väg skilja mellan ”goda” och ”onda” rörelser.
Men jag lämnar mötet med Saleh Muslim Mohammed övertygad om att försöket att dela upp komplexa och mångfacetterade rörelser i terrorister och icke-terrorister bara har förvärrat det politiska godtycket. Den grådaskiga verkligheten visar sig svår att hantera med svartvit lagstiftning.