Redan i söndags blev det nämligen känt att den arbetsgrupp som tagit fram förslaget vill att Centern ska ställa sig bakom fri invandring. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Migrationsminister Tobias Billström (M) sågade förslaget, flera andra partier gjorde tummen ner och i går förklarade till slut Centerns egen partiledare Annie Lööf att hon inte ville införa fri invandring. Så förslaget blir nog inte centerpolitik, men kanske bidrar det till en spänstigare debatt.
Trots generösa regler för arbetskraftsinvandring, trots att ett flertal riksdagspartier har en positiv syn på fri rörlighet, är invandringsdebatten enkelspårig. Den grundläggande tonen är negativ: det talas om hur mycket invandringen kostar, hur mycket invandring som Sverige ”tål”. De mer principiella resonemangen är som bortblåsta. Dessutom bygger argumentationen på att det finns en inbyggd konflikt mellan fri in- och utvandring och en generell välfärdsstat. Vi måste välja det ena eller det andra.
På sin blogg andreasbergh.se ifrågasätter nationalekonomen Andreas Bergh resonemanget. Han menar att fri invandring och en välfärdsstat kan vara förenliga: ”För att vara ekonomiskt hållbar utan migration måste en välfärdsstat i Sverige gå ihop för alla som lever och är födda i Sverige. Om det är möjligt … finns det goda möjligheter att välfärdsstaten går ihop ekonomiskt även med öppna gränser.” Bergh bygger sitt resonemang på att genomsnittsinvandraren är lika intresserad av att försörja sig på eget arbete som genomsnittet av de Sverigefödda.
En sådan välfärdsstat ser dock annorlunda än dagens. Sannolikt kräver den politiska uppoffringar som inga riksdagspartier är beredda att göra. Men att förslaget från den centerpartistiska arbetsgruppen därför är orealistiskt betyder inte alltså inte att det är ouppnåeligt. Det är dessutom betydligt mer tilltalande än det motsatta budskapet.
Centerpartisterna bidrar ju med ett sällsynt perspektiv, en genuint positiv syn på människan. Precis vad svensk invandringsdebatt behöver.