Det som är uppmuntrande är den medmänsklighet och vilja att hjälpa som visas av många enskilda medborgare och av frivilligorganisationer och kyrkor.
Såväl denna som andra reportageserier visar tiggarna som människor, med ett namn, en familj och en historia. De föreställningar om organiserad brottslighet och annat som ibland kommer i dagen tycks i allt väsentligt sakna grund. Men många svenskar har säkert länge haft svårt att förstå vilka förhållanden som romer tvingas leva under i många europeiska länder. Det är begripligt. Men det är bara i ett tillstånd av yttersta nöd som människor lämnar sitt hem för att tigga på gatorna i ett annat land.
Men så är faktiskt förhållandena på många ställen. Något övernationellt regelverk som tvingar länder att ta ett rimligt ansvar för alla sina medborgare finns inte. Och de regler som finns i Sverige för att skapa ett skyddsnät för nödställda människor är skrivna för andra situationer än den som vi nu upplever. Många tigger för att få ihop pengar till exempelvis läkarvård eller en kvarlämnad familj i hemlandet. De planerar inte att stanna här. Medföljande barn har inte rätt till skolgång och det är inte givet att nödställda familjer från andra länder kan få stöd genom socialtjänsten.
Vad som krävs är uppfinningsrikedom. Framför allt gäller det att förhindra att människor far illa i den kyla, som nu är på väg, och att barn kan tas om hand på dagarna. Värme, tak över huvudet, något att äta och möjlighet att tvätta sig och sina kläder är grundläggande behov för alla. Ett nätverk av frivilligorganisationer har bildats. Kommunen lovade i fredags att utsatta familjer får tak över huvudet i vinter. Det är mycket bra och visar vad som kan göras om bara viljan finns.