Systemet kunde inte reformeras
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Däremot var det säkerligen ett medvetet beslut - efter tydliga besked från Sovjetledaren Michail Gorbatjov - att inte skjuta på de människor som nu gick över gränsen i Berlin och som under hela hösten demonstrerat för frihet i Leipzig och
andra östtyska storstäder. Gorbatjov hoppades att kommunismen i reformerad tappning kunde bevaras i Sovjetunionen och att detta skulle underlättas om man släppte kontrollen över satellitstaterna i Europa och sökte nya former av samarbete med väst.
Tidigare Sovjetledare hade inga svårigheter att inse vad som skulle hända om man släppte kontrollen, oavsett på vilken punkt det skedde. Lyftes en sten i muren bort så skulle hela bygget rasa. Men Gorbatjov var yngre och ville inte leda ett samhälle som präglades av förstening och fortskridande förfall. Glasnost och perestrojka blev kodord för förhoppningarna om att skaka liv i systemet - men resultatet blev att systemet gick under.
Kapitalism kan fungera också i diktaturer (åtminstone under ganska lång tid) men planekonomi kan inte förenas med demokrati, eftersom demokratins kritiska debatt och möjlighet att formulera alternativa mål omedelbart skulle omintetgöra centralplaneringen. Enpartisystem kan inte förenas med yttrandefrihet eller organisationsfrihet, eftersom den fria opi-
nionsbildningen genast leder till att partiets enhetlighet spricker. Tillåter man fristående kyrkor, kooperativ eller andra opolitiska organisationer så kommer dessa att bli ventiler för den samhällskritik som inte får framföras på annat sätt - se på de kinesiska ledarnas rädsla för den så kallade Falungongrörelsen, se på folkfronterna i Baltikum som från början skulle vara "opolitiska" organisationer till stöd för perestrojkan, se på Solidaritet och den katolska kyrkan i Polen.
Systemet kunde i kraft av sin egen inbyggda logik inte reformeras utan att kollapsa och och därför föll hela Sovjetimperiet samman. Men de oppositionella i det dåvarande Östeuropa kunde inte förutse Gorbatjovs utnämning till generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti.
Den analys av maktförhållandena som utvecklades av i första hand polska intellektuella och den strategi som 1980-81 ledde till regimens tillfälliga reträtt höll under åren före 1989 redan på att underminera regimerna. Det motstånd som först tog sig uttryck i öppen revolt (Östtyskland 1953 och Ungern 1956) och därefter i förhoppningar om reformer uppifrån till en "socialism med mänskligt ansikte" (Tjeckoslovakien 1968) avlöstes av en strategi som innebar att "det civila samhället" organiserade sig självt utanför kommunistpartiets kontroll medan partiets formella makt över staten tills vidare inte utmanades.
Polens historia av underjordisk kamp mot tysk och rysk övermakt visade sig vara en användbar modell också för kampen mot kommunismen. Till den fria kyrkan och de fria småbrukarna som återupprättats redan efter 1956 kom fria underjordiska medier och stencilförlag, "flygande universitet" och naturligtvis den fria arbetarrörelsen som omedelbart blev den genuina men inofficiella företrädaren för hela det polska folket. Och därför var de fria val också till de formella statsorganen som till sist blev oundvikliga i Polen våren 1989 mer avgörande än murens fall i Berlin. Men murens fall bekräftade tydligare än allt annat vad som höll på att ske.
En viktig del i analysen bakom denna strategi var också att makten/partiet alltid skulle vinna i en öppen konfrontation. Men mot hundratusentals människor som samlas tyst och värdigt inför världens blickar förmår en väpnad diktatur inte mycket.
Framgångsrika demokratiska revolutioner är nästan alltid fredliga.