Med andra ord kommer regimen stegvis, helt oavsett Assads öde, att förlora sin förmåga att finansiera fortsatt drift av de statliga institutionerna.
Tyvärr finns det ännu ingen utanför regimen som tycks redo att träda in i diktatorns ställe. Gatuprotesterna är helt lokalt organiserade, i den mån de alls är organiserade, och saknar nationell ledning. De politiska oppositionsgrupper som låter tala om sig i medierna är svaga och internt splittrade, främst baserade i exil.
Den mycket omtalade ”Fria syriska armén” består i praktiken av tiotals olika lokala miliser. Det gemensamma namnet framstår mest som ett slags marknadsföringsoperation, som ska ge intryck av en samlad armé som egentligen inte existerar.
Om Assadklanen och dess närmaste sörjande kunde rensas ut i ett snabbt slag, skulle det kanske lämna tillräckligt av staten stående för att rädda viss ordning efter Assads fall.
Det vore då tänkbart att en kompromisskandidat skulle kunna träda fram inifrån regimen för att leda landet ur krisen. Men detta skulle i princip kräva en intern kupp eller ett utländskt militäringripande.
Det första är tänkbart, men verkar inte helt troligt. Till skillnad från i Libyen har nästan inga syriska ministrar, ambassadörer eller generaler hoppat av till oppositionen, och utifrån sett tyder alla tecken på att regimen fortfarande är internt stabil. Det är möjligt att den lugna ytan döljer stormar på djupet – men den typen av fromma förhoppningar är ingen vidare grund för politisk planering.
Inte heller en utländsk intervention verkar sannolik. Både USA och NATO har uttryckligen sagt att det inte kommer på fråga, och även om Libyenfallet visar att sådana beslut kan svänga snabbt, så vore en intervention i Syrien mycket kostsam och svår.
Syrien är ett betydligt större land än Libyen, med mer komplicerad geografi. De flesta strider skulle utspela sig inne i städerna, i en miljö präglad av starka spänningar mellan religiösa och etniska grupper. Det ser helt enkelt inte ut som en fråga som kan lösas från luften, men det är svårt att föreställa sig att någon utomstående har aptit på en markinvasion.
Utan utländska ingripanden, kupper eller lönnmord, är det möjligt att regimen kan behålla makten mycket länge. Men makten över vad?
Den syriska staten håller långsamt på att vittra sönder. Även om Bashar al-Assad skulle fortsätta slåss ända till 2013, eller för den delen 2020, kommer han vid det laget inte längre att leda en fungerande regering – utan i praktiken bara det syriska inbördeskrigets tyngst beväpnade milis.