De stora Europafrågorna handlar om hur djupt och brett samarbetet ska bli och om hur beslut ska fattas på ett demokratiskt och samtidigt effektivt sätt i den utvidgade unionen. Den viktigaste motsättningen är inte den som skiljer borgerliga partier från socialistiska i Sverige utan den som skiljer partier som tänker i Europatermer från dem som tänker på EU som enbart ett samarbete mellan traditionella nationalstater.
Många konstaterade inför förra EU-valet 1999 att den första linjen, den som ofta kallas Europafederalistisk, hade sin tydligaste - och i praktiken enda - företrädare i folkpartiet medan samtliga andra partier höll på mellanstatligheten. Europafederalism betyder inte att EU ska ta över fler frågor utan att gränsdragningen mellan frågor som är lokala, regionala eller nationella och de som är övergripande europeiska ska göras tydlig och att besluten på varje nivå ska fattas av folkvalda församlingar. Det betyder att Europaparlamentet - i övergripande europeiska frågor - får större befogenheter på medlemsstaternas bekostnad. I andra frågor kan medlemsstaternas ställning stärkas på EU-nivåns bekostnad.
En sådan distinktion görs numera också av centern som vid förra årets partistämma lanserade begreppet federalism, både i EU-sammanhang och i Sverige som ett sammanhållande tema för sin politik. Det är också den grundhållning som gäller i den liberala gruppen i EU-parlamentet där både fp och c ingår.
I andra europeiska länder kan man också räkna de gröna partierna och många av de kristdemokratiska till Europafederalisterna. Andra svenska partier undviker däremot helst hela frågan eller drar mer eller mindre tydligt åt nationalstatslinjen - i den mån de inte vill att Sverige lämnar EU.
Det är givetvis ingen slump att liberala partier i Europa drar åt det federalistiska hållet. Med ett grundläggande värderingsmönster som är på en gång individualistiskt och internationalistiskt blir nationalstaten inte lika central som den kan bli för konservativa eller för socialdemokrater som är inställda på att föra välfärdspolitik inom det egna landets gränser.
Det värderingsmönster som lett till folkpartiets normalt mycket tydliga EU-politik är i själva verket partiets ryggrad. Det är samma mönster som genom åren avgjort partiets inställning till frågor som frihandel, bistånd, främlingsfientlighet och över huvud taget individens rätt i förhållande till kollektiv av alla slag. Lars Leijonborg har ibland berättat om en äldre judisk man som vid ett valmöte bekände att "jag struntar egentligen i vad ni tycker om socialförsäkringar och skattenivåer, bara jag vet att ni inte sviktar i värderingsfrågorna". Men när partiet gav sig in i det schackrande om övergångsregler för nya EU-medborgare som Göran Persson inledde i vintras var det just det man tycktes göra.
Reaktionerna har varit mycket starka. En ledande fp-politiker har hoppat av listan till EU-parlamentet, flera distrikt inom ungdomsförbundet har hotat med att bojkotta EU-valrörelsen, nästan alla partidistrikt har tagit avstånd från ledningens agerande. Att frågan undveks när folkpartiet i fredags startade EU-valrörelsen på Stortorget i Stockholm kan bara tolkas som ett diskret erkännande av att kritikerna haft rätt hela tiden.
Folkpartiet står nu inför uppgiften att återvinna förlorat förtroendekapital. Det är naturligtvis viktigt för partiet självt om det vill vara den ledande liberala kraften i svensk politik. Men det är också viktigt att någon medvetet och trovärdigt uppträder som motvikt mot de partier och opinionsbildare som vill ha så lite EU-samarbete som möjligt. Sverige behöver inget nytt parti - men däremot behövs det minst ett parti som tar Europa på allvar.