Årike Fyris lever farligt. Det område som ligger mellan bron över Kungsängsleden i norr och Flottsund i söder är ett unikt landskap där fåglar och fjärilar skapat historiens vingslag och där de historiska rötterna bokstavligen varje vår återskapar inte bara Kungsängsliljorna utan också de växter som Carl von Linné examinerade för snart 300 år sedan.
Detta landskap är hotat av Uppsala kommun. I stället för att verka för en reservatsbildning som skyddar detta landskap mot ”kommande generationers handlingsfrihet” vill till exempel den mäktiga byggnadsnämnden tvärtom värna om denna handlingsfrihet.
Det betyder säkert inte att man vill bygga höghus vid Vindbron men att man vill ha möjlighet att överträda den nödvändiga buffertzonen som fåglar och växter behöver. Och att det parallellt med processen om reservatsbildningen pågår förhandlingar om att landskapet kring Linnéstigarnas Kungsängen ska föras upp på FN-organet Unescos lista över världsarv verkar irrelevant för denna nämnds majoritet.
Reservatsbildningen i området har diskuterats i decennier. För fem år sedan kom ett förslag från den dåvarande rödgröna majoriteten om att ett naturreservat skulle bildas. Det föll dock då den nuvarande Alliansmajoriteten tog över. Man hänvisade till att området skulle utredas först. Så skedde i samband med Översiktsplanearbetet förra året och i december förra året presenterade fritids- och naturvårdsnämnden ett enhälligt förslag till reservat som var reducerat i förhållande till tidigare förslag – men ändå ett reservat.
Byggnadsnämnden har en given uppgift, att se till att det finns områden att bygga bland annat bostäder på. Det är därför självklart att nämnden har det som sin huvudinriktning. Men ledamöterna borde ändå hålla sig med en viss insikt om att alla tomma ytor i Uppsala inte automatiskt ska bebyggas. Några radhus i Slottsbacken eller i Engelska parken skulle kanske locka välbärgade köpare men här finns det, alldeles oavsett vem som äger denna mark, ett respektavstånd till Slottet respektive Carolina Rediviva som inte överträds.
På samma sätt borde byggnadsnämnden betrakta Årike Fyris som är ett historiskt minnesmärke av samma dignitet som Slottet och Carolina.
Byggnadsnämnden är dessvärre inte en nämnd bland andra utan en mäktig nämnd med inflytelserika förtroendevalda i ledningen. Ordföranden Liv Hahne (M) brukar veta vad hon vill och hon brukar också få sina Allianskamrater med på noterna.
Hur det kommer att gå i kommunfullmäktige när ärendet väl hamnar där är ovisst. Kommer de Allianspolitiker som säger ja till reservat i fritids- och naturvårdsnämnden att hålla fast vid sin ståndpunkt eller blir det stopp för reservatet och fritt fram för bostäder inom buffertzonen? Storspoven, tofsvipan och den bruna kärrhöken borde hålla andan.