Stockholmsfrågan
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Men antag att politikerna på riksnivå ändå bestämmer sig för att gå vidare i den riktning som kommittén anvisar. Hur ska då landstinget och kommunerna i Uppsala län se på de alternativ som bjuds? Ett är att Uppsala och Stockholm ingår i samma region. Ännu ett alternativ är en stor Mälardalsregion där också andra angränsande län tas med. Och ett tredje alternativ är att Stockholm får vara sin egen region medan Uppsala ingår i en annan, baserad på dagens sjukvårdssamarbete med andra län i Mellansverige. Den berömda "bananregionen" av län i en böj runt om Stockholm är en version av denna tanke.
Men vad är bäst för Uppsala? Meningarna går vitt isär. Ser man till hälso- och sjukvårdens intressen, så tycks det mest ändamålsenliga vara att bevara dagens sjukvårdsregioner, vilket innebär att Akademiska sjukhuset behåller sin nuvarande roll och Uppsala län följaktligen ingår i en region där Stockholm inte finns med. Alternativet att förstatliga sjukvården förespråkades inte av någon vid hearingen, och de inbjudna företrädarna för Ansvarskommittén menade att erfarenheterna från Norge talade mot en sådan lösning.
Utgår man i stället från den faktiska och funktionella gemensamma arbetsmarknad som sedan länge omfattar både Storstockholm och Uppsala så skulle den rimliga lösningen tvärtom vara att Uppsala och Stockholm ingick i samma region. Då skulle Akademiska sjukhusets roll efter hand förändras och sjukvården i hela den nya regionen organiseras på ett nytt sätt, antagligen med Karolinska som huvudsjukhus.
De som förordar en sådan lösning menar bland annat på att regionens storlek i sig kommer att vara en drivkraft för ekonomisk tillväxt och att både Stockholm och Uppsala därför vinner på en sammanslagning, oavsett vad som händer med Akademiska. Men mot detta påpekar andra att Akademiska sjukhuset är en avgörande tillväxtmotor just för Uppsala. Risken är naturligtvis att den funktionen långsiktigt försvagas vid en sammanläggning med Stockholm.
Ser man till universitetens intressen så framstår regionfrågan som fel ställd. Universitet finns alltid på en viss plats (eller på flera, som SLU) men verksamheten vid ett avancerat forskningsuniversitet kan aldrig definieras i regionala termer. Man vänder sig mot omvärlden, vare sig den finns i Oxford, Shanghai, Stockholm eller Västerås och tävlar och samarbetar med universitet runt om i världen. Om Ansvarskommittén föreställer sig att universiteten och deras resurser kan vara pusselbitar för regionpolitiker att använda som de finner bäst så är den ute på farliga vägar.
En annan sak är att den kreativa miljö som kan finnas kring ett universitet - eller som i Uppsalas fall kring kombinationen av två universitet och ett nationellt ledande sjukhus - finns just där den finns och inte kan flyttas till någon annan plats. Och den miljön har givetvis i sig betydelse för tillkomsten av nya företag och för en dynamisk arbetsmarknad.
Man kan också fråga sig hur avgörande just regionindelningen är för ekonomisk tillväxt och dynamik. Stockholm kommer alltid att ligga nära Uppsala och gränser av olika slag kommer alltid att finnas. Det viktigaste är förmodligen att de gränser som finns är så lättforcerade som möjligt. I ett öppet samhälle som det svenska erbjuder detta knappast något stort problem och den övergripande näringspolitiken och de övergripande spelreglerna på arbetsmarknaden bestäms ju under alla omständigheter på nationell nivå och inte i regionala eller lokala församlingar. Kanske är det så att Ansvarskommittén är ännu ett exempel på den europeiska (eller svenska?) förmågan att fastna i planeringsfrågor medan resten av världen sysslar med något mer produktivt?
Och frågan är förstås också hur mycket det blir av Ansvarskommitténs arbete - åtminstone i det korta perspektivet. Signalerna från det största regeringspartiet har redan varit tydliga. Man har ingen större lust att ägna tid och politisk kraft åt kontroversiella indelningsfrågor när så mycket annat står på dagordningen och regeringen riskerar sitt omval om den retar upp alltför många lokala opinioner.
Till det kommer den demokratiska frågan. Finns det inte en överhängande risk att alltför stora och abstrakta regioner skapar ett främlingskap som i sig riskerar att underminera de goda ting som en förändrad läns- eller regionindelning sägs kunna åstadkomma?