”USA lämnar …”
Så har rubrik efter rubrik inletts, medan världens mest trumpna president allt mer barrikaderar sig i Vita huset. När USA vid årsskiftet lämnade Unesco tog man på ett sätt konsekvensen av att landet inte betalat medlemsavgiften (30 procent av hela budgeten) sedan 2011, i protest mot att Palestina röstades in som medlem.
Men det rent ”fysiska” utträdet blir dessvärre en chans för makthungriga världsledare.
Unesco lista över mer än tusen världsarv i 169 länder är hela mänsklighetens minneskarta över unika kultur- och naturvärden. Här finns Egyptens pyramider, indiska Taj Mahal, Grand Canyon med mycket mera. Sverige har bidragit med exempelvis hälsingegårdar, Birkas fornminnen, Engelsbergs bruk, Hansestaden Visby och Laponia. På önskelistan finns Linnéplatser i Uppsala och på andra svenska orter.
När världsarvet Palmyra i Syrien attackerades av terrorsekten IS bävade inte bara syrier, utan människor i alla länder; världsarven bärs upp av allmänmänskliga intressen. Kanske borde de symbolisera en globaliserad värld?
Dessvärre tycks det vara tvärtom. Den polarisering mellan en friare och en alltmer stängd värld, som just nu piskar upp nya kallakriget-vindar, splittrar också sammanhållningen kring våra kultur- och naturarv. USA har varit en garant för universaliteten i världsarvstanken. Att USA nu bestämt sig för att lämna även Unesco har skapat både en ekonomisk kris och ett maktvakuum. Kina och Ryssland har förstås inte varit sena att utnyttja detta. Världsarv är potent ”soft power”.
”Att ha världsarv är prestigefullt. Sådan makt kan ofta omvandlas till andra maktmedel vid förhandlingar”, säger Martin Hall, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet, drivande i forskningsprojektet ”Världsarvets politik” till Svenska Dagbladet.
Det är främst Israel–Palestina-konflikten som lett till Unescos nuvarande läge. Det som fick USA och även Israel att lämna FN-organet i fjol var att det i somras utnämnde Hebron på Västbanken till världsarv. Israel hade då tidigare protesterat mot att Jerusalems heliga platser benämnts på arabiska.
Det finns fler tecken på politisering. Oasen al-Ahsa i Saudiarabien och Naumburgs domkyrka i Tyskland fick i somras världsarvsstatus genom politiska uppgörelser, trots att natur- och kulturarvsexperter sagt nej.
Detta skadar Unescos integritet och devalverar världsarven. Konsekvensen av politiseringen kan också drabba konstnärers frihet liksom press- och yttrandefrietsfrågor.
Unesco vill bygga freden ”i människornas sinnen”. USA behövs där som garant och finansiär. Om Donald Trump blir kvar i Vita huset – eller efterträds av ännu en Unesco-föraktare – skakas allas vårt världsarv i grunden.