Häromdagen presenterade SCB den senaste arbetskraftsundersökningen. Statistiken visar en liten ökning av sysselsättningen och en liten minskning av arbetslösheten jämfört med samma period i fjol. Men satt i relation till målet att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 är det krusningar på ytan.
Regeringen själv prognostiserar att arbetslösheten kommer att hålla sig över sex procent under de närmaste åren. I Tyskland ligger arbetslösheten på fyra procent. Med nuvarande politik betyder det att Stefan Löfven får sätta sitt hopp till att arbetslösheten stiger i övriga EU för att han ska kunna infria vallöftet från 2014. Det är inte särskilt sannolikt att det blir så.
När Stefan Löfven mötte pressuppbådet i Rosenbad för att meddela sin regeringsombildning i torsdags slog han an sin mest statsmannamässiga tonen och hänvisade till stora viktiga reformer som behöver genomföras, bland annat för att få fler människor i arbete. Det vore på tiden, men trovärdigheten är låg.
Det är verkligen inget fel att politiker sätter upp ambitiösa mål för att lösa samhällsproblem. Däremot blir det fel när mål inte kopplas samman med medel som har chans att fungera i verkligheten. Regeringen har försökt med olika åtgärder. Det är beredskapsjobb, extratjänster, traineejobb och en rad andra satsningar vars namn snart glöms bort. Vad den däremot inte gjort är att reformera arbetsmarknaden, göra det billigare för företag att anställa och mer lönsamt att jobba.
Möjligheten finns så klart att en annan koalitionsregering styr Sverige 2020 då målet om EU:s lägsta arbetslöshet ska vara nått. En regering fri från Socialdemokraternas och Miljöpartiets låsningar. Men om väljarna skulle ge Löfvens och Lövins politik förnyat förtroende i valet nästa höst är målet rökt. Det vore att svika alla som kämpar för att ta sig in på arbetsmarknaden för att skapa sig en bättre framtid av egen kraft.
Magnus Krantz