Man tänker sig en bana på fyra kilometer med tio stationer från Resecentrum via Akademiska sjukhuset till BMC. Banan ska transportera 12 000 till 13 000 personer per dag till en kostnad på 650 miljoner kronor.
Intresset för banan förefaller stort i politikerleden, oberoende av partifärg, och det är inget konstigt med det. Genomförs idéerna kommer Uppsala att bli först och modernast på persontransporter och kanske ses som ett lysande exempel för andra städer världen över. Den försöksverksamhet som pågått bakom en insynsskyddad inhägnad mellan BMC och Grindstugan kan glida fram i ljuset och permanentas.
Problemet är bara att det föreslagna spårtaxisystemet inte alls löser de problem som Uppsalas trafikförsörjning står inför eftersom ett spårtaxisystem bara kan bli en trafikform på yttersta marginalen. Spårtaxi är ingen kollektivtrafik utan snarare en ersättning för vanlig taxi eller möjligen privatbilismen.
Om kommunen bestämmer sig för att satsa på spårtaxi är risken stor att man får en spektakulär trafiklösning för en mindre del av kollektivtrafiken – medan den stora massan av kollektivtrafikanter får fortsätta trängas i bullrande bussar som ligger i kö på Kungsgatan.
Risken är också stor att ett spårtaxisystem kommer att kräva så mycket resurser (det är sällan kostnadsberäkningar överensstämmer med det verkliga utfallet) att andra varaktiga och för resandekollektivet hållbara lösningar fördröjs.
På riksplanet har det funnits en diskussion om spårtaxi och flera kommuner utöver Uppsala har visat sig intresserade. Om det verkligen finns planer på att med statliga medel stödja ett spårtaxisystem i en kommun finns det alltså fler konkurrenter. En sådan är Stockholm där man diskuterat en bana till Tekniska högskolan och Frescati. I Stockholm skulle sannolikt en spårtaxibana inte lägga sig i vägen för investeringar i andra hållbara och långsiktiga lösningar eftersom man redan har dem, det vill säga tunnelbana och spårväg.
För Uppsalas del innebär spårtaxi en återvändsgränd i trafikplaneringen för Uppsala. Staden och de intilliggande kommundelarna behöver system med avsevärt större kapacitet än spårtaxi, det vill säga spårväg. En spårvägsutbyggnad har diskuterats under ett antal år i Uppsala och med jämna mellanrum nämns detta i olika trafikplaner men inget konkret har ännu kommit på den fronten.
Det kanske kan vara frestande att tillgripa lösningar som kostar mindre än spårväg men det kan på sikt visa sig vara dyrköpta erfarenheter.
Byggs en spårtaxibana av det slag som föreslås kan en långsiktig kollektivtrafiklösning bli något som dröjer till långt in i framtiden.