Förra gången Agenda försökte sprack det på att Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt och Vänsterpartiets Lars Ohly inte ville stå bredvid Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson.
Men den här gången är det ingen som bråkar. Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har fått nya ledare som båda ställer upp trots att Jimmy Åkesson är med.
Nu ska vi väljare för första gången få se statsminister Fredrik Reinfeldt tampas med oppositionsledaren Stefan Löfven. Nu ska vi få se hur samspelta partierna i oppositionen är – eller snarare inte är – och hur de små partierna i regeringen ska försöka profilera sig.
Problemet är väl att varken Socialdemokraterna eller regeringen ännu har bestämt sig för vilken politik man ska satsa på i valet. Regeringen klagar över att Socialdemokraterna inte vill klargöra sin politik, och Socialdemokraterna klagar över att regeringen inte vill göra något alls.
Den stora frågan är väl om de socialdemokratiska partimedlemmarna, som så entusiastiskt ställde upp på Håkan Juholts vänsterpolitik, lika entusiastiskt ställer upp på Stefan Löfvens – vad som åtminstone hittills verkar vara – typiska mittenpolitik. Vad som talar för Löfven är att Socialdemokraterna i snabb takt har gjort sig av med två partiledare och därmed knappast har råd att dra åt snaran för den tredje. Den rekordsnabba ökningen av partiets opinionssiffror bidrar säkert till ökat stöd för partiledaren.
Ett stort problem är att väljarna inte kommer att veta vilken en politik en rödgrön regering kommer att föra, om inte Socialdemokraterna får egen majoritet, vilket väl knappast är sannolikt. Vänsterpartiet går sin egen röda väg. Miljöpartiet har uppenbarligen bestämt sig för att till varje pris sitta med i regeringen om de rödgröna får majoritet.
Det är inte så säkert att Socialdemokraterna kommer att tillåta det. Sannolikt kommer vi inte att få besked om detta före valet vilket innebär att väljarna inte kommer att veta hur de politiska alternativen ser ut.
Så som läget är i dag är det inte så stor skillnad mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Båda leds av stillsamma, ansvarsfulla män. Båda säger att jobben, jobben är viktigast. Socialdemokraterna anstränger sig för att inte få stämpeln ”bidragsparti” och föredrar samarbete med näringslivet, medan Moderaterna kämpar mot banker och storföretag och inte vill bråka med facket.
Kampen om mittenplatsen i svensk politik är hård, samtidigt som de små regeringspartierna slåss för sina liv i skuggan av Det Stora Borgerliga Partiet. Det kan ju faktiskt bli så att Moderaterna går miste om regeringsmakten därför att man satt sig alltför hårt på de små.
Spännande blir det i alla fall att se debatten i morgon kväll.