Tysklands kansler Angela Merkel vill ta i med hårdhandskarna: Det land som inte sköter sig ska i sista hand förlora sin rösträtt, anser hon. Orsaken till hennes ovanligt tuffa attityd är att tyskarna har tröttnat på att ständigt ställa upp med pengar när EU får problem. Nu är det EU som helhet som ska garantera att euron blir en lika stabil valuta som den gamla tyska D-marken.
Men att förlora sin rösträtt är en tanke som får särskilt de mindre länderna i EU att rysa. Alla länder vill att just deras regering själv ska få hantera sin budget. Att få hjälp av EU när det krisar i det egna landet är bra, men att få sin egen budget granskad och kontrollerad av utomstående och i sista hand riskera att förlora sin rösträtt är något helt annat.
Så motsättningarna under mötet blev hårda. Men till sist nåddes en typisk EU-kompromiss: Man blev överens om en permanent räddningsfond för att säkra stabiliteten. Och så fick EU-ordföranden Herman van Rompuy i uppdrag att utreda hur fördraget kan förändras och ge utrymme för en räddningsfond. Utredningen ska vara klar till toppmötet i december och förändringarna i fördraget ska vara ratificerade senast till mitten av 2013.
Förändringarna ska vara små, betonar alla. Förklaringen till denna märkliga inskränkning är att alla är rädda för att beslutet ska leda till svåra politiska problem och folkomröstningar av samma slag som så länge försenade de senaste förändringarna av fördraget.
I van Rompuys uppdrag ingår också att utreda om grovt syndande länder ska kunna förlora sin rösträtt i EU. Det var Angela Merkels villkor. Men van Rompuy har redan sagt att han tror att det är omöjligt att få majoritet för detta förslag. Beslutet om utredning är alltså en typisk EU-lösning, det vill säga uppskov med de svåra besluten. Vad händer när utredningen är klar? Sannolikt är man då tillbaka till ruta 1. Kommer Tyskland då att stoppa alltihop? Eller backar Angela Merkel, vilket kan leda till att förslagen blir tandlösa?
Frågan är hur EU kommer att lösa dilemmat med euron och självbestämmandet den här gången. Det går inte att behålla dagens möjligheter för ett euroland att, som Grekland, fuska och dra på sig ständigt ökade underskott och skulder i den fasta förvissningen att EU och euron fixar allt. De hittillsvarande reglerna har inte räckt. Hur ska man få medlemsländerna att acceptera avskräckande straff för dem som bryter mot reglerna och därmed rädda euron?