Varför är det så viktigt att hålla fast vid de 2,6 procenten? Det räcker med att kasta en blick på historien. Under ett par decennier höjdes de svenska lönerna hej vilt. Resultatet blev noll procent i höjt värde på grund av den galopperande inflationen.
Sedan kom industriavtalet som anpassade lönerna efter den svenska konkurrenskraften. Som ett exportberoende land måste Sverige anpassa lönehöjningarna efter den internationella situationen.
Industriavtalet ledde till siffermässigt mycket små lönehöjningar. Men effekten blev värdemässigt stora påslag, eller cirka 40 procent i värdeökning under de drygt 15 år som systemet hittills har fungerat. Och att det har fungerat är ingen slump. När Sverige lyckats började Tyskland ta efter. Resultatet blev detsamma där. Under många år var de tyska lönerna på topp i Europa, men sedan började det gå dåligt med exporten.
Då infördes ett system liknande det svenska industriavtalet och nu har välståndet i landet ökat markant. Jämför med Grekland, där lönerna höjdes explosionsartat i trygg förvissning om att euron skyddade landet. Men katastrofen kom, om än kanske något senare än väntat.
Det finns bara en nackdel med industriavtalet. Det låser fast lönernas relation till varandra som ristat i sten. Lågavlönade förblir för evigt lågavlönade, högavlönade får fler kronor i påslag och förblir högavlönade. Så i varje avtalsrörelse hävdar ett antal fackförbund att just deras medlemmar behöver extra påslag, även om man förstås i övrigt stöder tanken på industrin som löneledare.
I årets avtalsrörelse är det kvinnorna som måste få mer i lön. Ingen kan ju förneka att kvinnolöner är lägre än manslöner och att branscher som domineras av kvinnor har lägre löner än mansdominerade.
Men ska hela den frågan lösas i årets avtalsrörelse kommer industriavtalet och riktmärket att vara ett minne blott i nästa avtalsrörelse och inflationshotet att bli allt farligare.
Vad är en rättvis lön? Den frågan kommer aldrig att lösas. Det kommer alltid att finnas grupper som anser sig ha alltför låga löner. Löner kommer alltid mer eller mindre att bero på tillgång och efterfrågan. Men en grupp som faktiskt borde kunna få ett påslag i årets avtalsrörelse är lärarna, ett yrke som kräver lång och dyr utbildning och där tillgången snart kommer att bli för liten i förhållande till efterfrågan, när den stora 40-talistgruppen definitivt har lämnat yrkeslivet.
Men tro inte att LO nöjer sig med industriavtalet. Redan hotar flera LO-förbund med strejk. Borde de inte veta bättre?