Ledare: Skyll inte på euron

Grekland befinner sig i en oerhört allvarlig kris, andra länder är nästan lika illa ute och EU beslutar om ett krispaket på europeisk nivå. Allt annat än att eurokritiker i det läget vädrar morgonluft vore konstigt. Från EMU-kritiskt håll är budskapet tydligt: Det är valutaunionens fel att den grekiska ekonomin rasar samman.

De svenska motståndarna till euron menar att de nu har blivit sannspådda. Ett Grekland på gränsen till ekonomisk avgrund skulle bevisa deras påståenden. Men de gör det väl lätt för sig. Eurozonen är knappast något optimalt valutaområde (finns något sådant utanför läroböckerna i nationalekonomi?) och euron har påverkat den grekiska statens agerande. Däremot är det knappast så att den gemensamma valutan kan lastas för Greklands bekymmer eller att ett utträde ur valutaunionen skulle lösa landets problem.

Det var viljan att införa euron som föranledde regering efter regering att frisera nationalräkenskaperna. Greklands stora problem är dock inte att man vilselett omvärlden om budgetunderskott och statsskuld. Det är själva underskottet och statsskulden som är krisens orsak. Landet dras med enorma strukturella problem. De fanns där före euron och de finns där nu.

Med eller utan euro, Grekland skulle förr eller senare vara tvunget att göra någonting åt sin ekonomi. En statsbudget i konstant obalans, ett underfinansierat och ohållbart pensionssystem, och en låg sysselsättning kan inte skjutas på framtiden i det oändliga.

Troligtvis menar de som skyller den grekiska krisen på euron att det med en egen valuta hade varit möjligt att devalvera för att få ekonomin på fötter. Och det är förstås sant. Med drachman i behåll hade man kunnat skriva ner dess värde och gett en knuff i rätt riktning för ekonomin.
En svagare valuta ger skjuts åt exportnäringen, men i gengäld blir alla importvaror dyrare. Företagen vinner, det devalverande landets befolkning förlorar och blir fattigare.

För den vanlige medborgaren blir de ekonomiska effekterna av en devalvering eller de finanspolitiska åtstramningar som nu föreslås i stort sett desamma ? åtminstone på längre sikt. Den stora fördelen med den förra åtgärden är att den upplevs som mildare då effekten kommer smygande, dessutom slipper politiker fatta beslut om impopulära sparpaket. Den stora nackdelen följer av det senare: en devalvering ger lindring för stunden, men de grundläggande strukturerna som är krisens orsak, de förändras inte alls.

Att bemöta djupgående strukturproblem med en devalvering är ungefär lika effektivt som att försöka bota lunginflammation med alvedon. En egen valuta hade i bästa fall förskjutit den grekiska kollapsen ytterligare något år.

Det är svårt att inte känna med det grekiska folket, men det grekerna nu upplever kan inte skyllas på euron. Det är de regeringar som under årtionden underlåtit att genomföra ekonomiska reformer som bär huvudansvaret.