Det verkar nu helt osannolikt att Bashar al-Assads regim skulle överleva, åtminstone inte i form av en fungerande regering. Statsmakten har – likt övriga landet – börjat spricka sönder efter religiösa linjer.
President Assad, som tillhör den lilla alawitiska shiaminoriteten, överges av den ena sunnimuslimska politikern efter den andra. Till de senaste avhoppen hör hans ungdomsvän, generalen Manaf Tlass, och den nyutsedde remiärministern Riad Hidjab.
Samtidigt fortsätter den hårda kärnan alawiter och andra minoriteter att kämpa för Assad, som de uppfattar som garanten för sin egen överlevnad. Regimen håller sakta men säkert på att förvandlas till en av inbördeskrigets många miliser, och har redan börjat ge upp delar av Syriens sunnimuslimska periferi.
Ingenting träder i dess ställe. Oppositionens många enighetsprojekt har i stort sett misslyckats. Makten på marken, där regeringstrupperna körts ut, vilar i händerna på lokala milisbefälhavare snarare än på någon skuggregering.
I nordöst är det kurdiska PKK, i byar kring Idleb och Aleppo är det Fria syriska armén eller djihadistgrupperna i Ahrar al-Sham-brigaderna, i de östsyriska beduinområdena män från lokala klaner.
I Syriens grannland Libanon ledde en liknande utveckling till att statsmakten helt kollapsade, med början i muslimsk-kristna strider år 1975.
Libanesiska regeringar fortsatte mötas i Beirut (ibland flera regeringar på samma gång) och vissa väpnade förband fortsatte att kalla sig ”libanesiska armén”. Men ett rent milisvälde rådde. Vägspärrar skilde religiösa områden, och inbördeskriget rasade i år efter år, påhejat och finansierat av rivaliserande stormakter i regionen.
Sker inga mirakel är det den framtiden som också väntar Syrien. Kriget i Libanon upphörde först 1990, när just Syrien lät sin ockupationsarmé krossa allt motstånd. Pax Syriana var grym och blodig, bestal Libanon på vad landet hade kvar av självständighet – men det besinningslösa dödandet upphörde. Till och med Assadregimens fiender i USA nickade bifall, den gången.
I dag finns emellertid ingen regering som är tillräckligt mäktig, intresserad och hänsynslös för att spela den rollen – nu i förhållande till Syrien självt.
Turkiet har måhända motiven, men inte den militära styrkan. USA skulle kunna göra vad man gjorde i Irak, men det återstår att övertyga väljarkåren om behovet av ännu ett utsiktslöst evighetskrig i Mellanöstern.
Det syriska kriget kan alltså komma att fortsätta mycket länge. Konsekvenserna för Syrien, för syrierna och för Mellanösterns många konflikter, är helt oöverskådliga.