Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand har för regeringens räkning lett en utredning om biobränsle i flygindustrin. Att Wetterstrand är kunnig och meriterad råder det inga tvivel om. Problemet är att hon har suttit på dubbla stolar.
Wetterstrand har nämligen samtidigt varit styrelseledamot och aktieägare i bolaget Cortus Energy, som utvecklar just miljövänliga drivmedel. TT rapporterade redan dagen efter att utredningens presenterats, i tisdags, att aktiekursen för Cortus hade gått upp över 60 procent.
Som Louise Brown, ordförande för antikorruptionsorganisationen Transparency international Sverige, uttrycker det: ”det är en glasklar intressekonflikt att hon som utredare samtidigt har aktieinnehav och är styrelseledamot inom samma verksamhetsområde”. Cortus är dessutom ett bolag som tagit emot betydande summor från Energimyndigheten för att utveckla biobränsle till flygplan.
Som rutinerad politiker borde Wetterstrand ha gjort sig av med kopplingarna till företaget när hon tackade ja till utredningsuppdraget. Nyligen visade det sig att Liberalernas toppnamn till Europaparlamentsvalet, Cecilia Wikström, vid sidan av uppdraget som parlamentariker samtidigt sitter i styrelsen för två företag. Dessa företag betalar Wikström 70 000 kronor i månaden, i hopp om att få något i utbyte. Wikström själv ser dock inget problem, på samma sätt som Maria Wetterstrand hävdar att det inte i hennes fall inte finns någon intressekonflikt.
Miljöminister Isabella Lövin, Miljöpartiets nuvarande språkrör, säger att departementet kände till Wetterstrands koppling till företaget men inte betraktade det som en jävssituation. Händelsen har i vilket fall lett till en KU-anmälan. Det är inte fel att politiker eller utredare känner starkt för olika företag, särskilt företag som kan bidra på miljö- och klimatområdet eller företag som arbetar för att utveckla vården. Men vad det än gäller för aktör behöver man undvika att sätta sig på dubbla stolar.
Under alliansregeringen, 2010, avslöjades det att Moderaternas då nya partisekreterare Sofia Arkelsten hade åkt på en resa till Sydfrankrike som oljebolaget Shell bjöd på. Efter resan omnämnde Arkelsten bolaget i positiva ordalag i bland annat anföranden i riksdagen. Miljöpartiets Gustav Fridolin kallade agerandet för ”oerhört dåligt omdöme”. Flera rödgröna politiker reagerade starkt.
Arlekstens agerande var inte brottsligt, slog åklagare vid riksenheten mot korruption fast. Men förtroendet var skadat, och Arkelsten avgick senare som partisekreterare.
Gustav Fridolin och andra ledande miljöpartister som ifrågasatte Arkelsten då borde fundera ett varv på det egna omdömet i dag. Varför tillsätta en utredare med kommersiella intressen i det hon utreder?