Denna mångfald förutsätter att människorna lätt kan förflytta sig. Hittar man inte de rätta jeansen i en butik ska man lätt kunna gå några steg till nästa butik. Är det fullt på kaféet kan man dra vidare till ett annat längre ned på gatan.
Gatan, ja det är i många fall gågatan som går genom centrum och som i sin norra sträckning heter Svartbäcksgatan och i sin södra Kungsängsgatan – med Stora torget som ett fyrkantigt avbrott. Detta gatuavsnitt har kommit att bli Uppsalas centrum på gott och ont. På gott för att det är lätt att förflytta sig till fots och utbudet är rikligt och brett, på ont för att det är begränsat och gör Uppsalas kommersiella centrum onödigt litet.
Försök har gjorts att utvidga stadens affärscentrum men hittills har framgången låtit vänta på sig. Dragarbrunnsgatan med sitt torg, parallellt med gågatan, har inte alls inneburit den utvidgning som det var tänkt. Detsamma gäller Sysslomansgatans sträckning mellan Fyristorg och Skolgatan och Drottninggatan fram till Carolinabacken.
Orsaken är att det är svårare att röra sig fritt där. Som gående är man anvisad till trottoaren och ser man något lockande i butiksfönstret på andra sidan gatan är det svårare att säkert kunna ta sig över gatan. Det fria flanerandet går inte att tillämpa här.
Men Drottninggatan och Sysslomansgatan är trots dessa inskränkningar ändå att föredra framför Dragarbrunnsgatan som blivit en mardröm för fotgängare. Trafikpolicyn för detta gatustråk är att alla trafikslag ska samsas om gaturummet. Det är en vacker tanke men fullständigt orealistisk eftersom trafikantslagen inte alls är jämspelta.
Dragarbrunnsgatan verkar ha blivit en alternativ färdväg för dubbförsedda privatbilar som är förbjudna att ta Kungsgatan. Det gör att dessa bilister sällan har uppmärksamhet nog att ta hänsyn till gående som vill strosa fritt i detta gaturum. Att ta sig fram till fots på detta gatuavsnitt när trafikintensiteten är hög känns helt enkelt osäkert och till och med obehagligt. Det är ingen bra utgångspunkt för en levande stadskärna.
Trafikplaneringen i Uppsala måste inse att de olika trafikslagen måste separeras. Det gäller för övrigt de flesta kokmbinerade gång- och cykelvägar där cyklisters framfart ofta gör det otryggt för gångtrafikanter.
Det är möjligt att olycksstatistiken inte talar för en tydligare separering men om man mätte trafikanternas känsla av säkerhet skulle man få skäl nog till en förändring.