Rörlighetens villkor
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I policydokument av olika slag, t ex översiktsplaner eller trafikplaner som i Uppsala, heter det alltid att det är de gående som är viktigast, tätt följda av cyklister, sedan kollektivresenärer och i sista hand bilister.
Detta tjatas det om så till den grad att de flesta säkert tror att det också är verkligheten. Vid närmare eftertanke är det dock privatbilen som styr inte bara i Uppsala utan i hela landet. Det är också fler resenärer som tar sin bil till jobbet och inte tåg eller buss, varför det är mera rättvisande att beteckna privatbilismen som den verkliga kollektivtrafiken.
Häromdagen hörde jag en debatt i Stockholm på temat Bilen som första statsmakt. Det var Kungliga tekniska högskolans institution för samhällsplanering och miljö samt ABF som stod som arrangörer och gemensamt för de flesta debattdeltagarna var synen på bilen som på en gång mäktig, utrymmeskrävande, miljöfarlig och ofrånkomlig. Ja Gunnar Falkemark, statsvetarprofessor från Göteborg sa i sin historiska exposé över bilismens utveckling i Sverige att han gärna hade sett en annan utveckling men att bilen verkar ha kommit för att stanna. De tillfällen då bilismens dominans hade varit på väg att minska, t ex under andra världskriget, hade nationen till slut missat tillfället till något nytt.
Hur har vi det i Uppsala, då? Är bilen en helig ko eller finns det förutsättningar att något svära mot Falkemarks pessimistiska syn?
Nja, nog finns det mycket som talar för att bilismen tas för given i Uppsala. Det spelar ju ingen roll hur många översiktsplaner vi kommer överens om i demokratisk ordning och där trafikslagsprioriteringarna är de ovan nämnda. När det kommer till kritan tar vi ändå bilen för given. Den är basen i vår mobilitet, den är den enskilda lösningen på transportproblemet som vi ändå räknar med till slut.
Det är väl därför det är så svårt att få ett paradigmskifte till stånd i trafikpolitiken och i stället rikta in den på mer effektiva och miljövänliga färdmedel som buss och spårväg. Och för traditionellt tänkande politiker är det också lätt att nöja sig med tanken att bilen inte kräver några höga investeringskostnader, den går ändå, finansierad av föraren själv.
I själva verket talar ekonomi, miljöskäl och trivsel för att bekväm, säker och lättillgänglig kollektivtrafik måste bli huvudspåret och bilen ett komplement.