Svarta rubriker i tidningarna nästan varje dag: Risken för en internationell ekonomisk recession ökar. Politiskt dödläge i USA gör att ingenting händer där. I EU diskuterar man men blir inte enig. De flesta förslag går ut på att Tyskland ska betala på ett eller annat sätt. Sveriges ekonomi har hittills fungerat bra, men finansminister Anders Borg blir alltmer pessimistisk varje gång han uttalar sig. Skuldstorm är ordet för dagen. Alla ropar på åtgärder, men det finns ingen enighet om vad som bör göras.
Tyskland och Frankrike föreslår en skatt på finansiella transaktioner. Kritikerna påpekar att detta bara leder till att de finansiella transaktionerna – som är mycket lättrörliga – flyttar till England, som ju inte är med i eurosamarbetet.
Ett annat förslag, till exempel från Nobelpristagaren Paul Krugman, är att skapa inflation. Då får kreditgivarna betala, medan låntagarna kommer lindrigare undan. Inte så poplärt bland kreditgivarna, till exempel Tyskland och en rad banker som lånat ut pengar till fattiga euroländer.
Euroobligationer är ytterligare ett förslag. Det har både Frankrike och Tyskland sagt nej till. Det skulle sänka räntan för länder som misskött sin ekonomi och höja den särskilt för Tyskland. Det skulle också minska trycket på låntagarländerna att ta itu med sina problem.
Skuldnedskrivning är en annan metod att rädda de mest utsatta länderna. Det skulle naturligtvis drabba långivarna, både länder och inte minst banker, men skulle ge de fattiga länderna en möjlighet att börja om från början.
Statsbankrutt för Grekland och Portugal föreslås av vissa debattörer, eftersom de sätt man hittills har försökt inte fungerar. Att kasta ut Grekland, Portugal och kanske också Irland ur euron skulle visserligen göra det möjligt för dessa länder att devalvera sig ur krisen, men det skulle också skapa kaos i Europa.
Det stora problemet med alla förslag är att de innebär att Tyskland ska ta ett stort ansvar för länder som länge misskött sin ekonomi. Det är inte så konstigt att tyskarna ogillar det. Som motprestation kräver Tyskland gemensam kontroll över de fattiga ländernas ekonomiska politik. Det är inte så konstigt att de i sin tur motsätter sig det. Och så står man där, och ingenting händer. Nya lånepaket är bara ett sätt att skjuta problemen framför sig.
Vad som krävs för en långsiktig lösning är framför allt att de utsatta länderna vidtar genomgripande reformer för att öka den ekonomiska tillväxten samtidigt som man noga granskar vad i staternas budget som går att strama åt. Avregleringar och mer effektiva skattesystem är nödvändiga, liksom hårda åtgärder mot korruption, som åtminstone i Grekland är ett stort problem.
Men hur åstadkommer man allt det här? Risken är stor för att man väntar tills katastrofen är ett faktum. Och då kommer också Sverige, med sin välskötta ekonomi, att drabbas.