Miljöpartiets valberedning har sagt sitt. Valet av Gustav Fridolin som manligt språkrör var helt enligt förhandstipsen medan Åsa Romson som kvinnligt språkrör var betydligt mer oväntat. Kontrasten mot Socialdemokraternas ledarval nyligen är uppenbar. Dels för den öppna processen, dels för att valberedningens ord inte är lag. Mikaela Valtersson kan fortfarande både kandidera till den kvinnliga språkrörsposten och vinna vid kongressen i maj.
Romson och Valtersson är på ytan ganska olika. Romson har en stark grön profil, ett miljöengagemang som hon kompletterat med inlägg om migrationspolitik. Ekonomiska talespersonen och gruppledaren Valtersson har gjort överenskommelser med regeringen om bland annat arbetskraftsinvandring. Under det rödgröna samarbetet för ett år sedan var intrycket att hon själv inte trodde på politiken, tydligast märktes detta angående rutavdraget.
Både Valtersson och Romson säger sig vilja bredda partiet, och då knappast åt vänster. Båda är för valfrihet i välfärden och accepterar vinstintresset. Och båda är svalt inställda till högre inkomstskatter och förmögenhetsskatt. Valtersson har visat sina ståndpunkter i uttalanden och politisk handling, medan Romson svarat i SVT:s Valpejl.
Dramatiken om den kvinnliga posten gör att Gustav Fridolin ganska obemärkt kan segla in i toppen av riksdagens tredje största parti. Det politiska underbarnet Fridolin har ansetts vara ämnad för större uppgifter ända sedan tonåren, och när han tillkännagav sin kandidatur i december (i en stor debattartikel i Expressen) var platsen som språkrör redan vikt för honom.
Gustav Fridolin kan kommunikation. Han når ut till väljarna, särskilt till de unga, och är på så sätt varje valstrategs önskedröm. Men samtidigt ligger hans politiska åsikter i exempelvis sociala och ekonomiska frågor närmare Vänsterpartiet än något mittenparti. Han är EU-skeptisk och anser på fullt allvar att politikerna de senaste decennierna ”bit för bit rivit det så många äldre i vårt land vigt sitt liv åt att bygga upp”.
När 20 framträdande miljöpartister i förra veckan på DN Debatt nominerade Fridolin och Valtersson till språkrör tänkte de sig en balans i partiledningen. Om man vill söka sig mot liberala storstadsväljare, och inte kommer runt Fridolin, måste det andra språkröret vara en garant för dessa värden, individualism och pragmatiska lösningar för medelklassväljarna. Då passar Mikaela Valtersson utmärkt.
Men de gröna värdena vägde alltså tyngre för valberedningen, och kanske även för medlemmarna vid kongressen. Rent taktiskt kan det vara vanskligt att låta den på många områden oprövade Åsa Romson balansera upp Fridolin. Även om också hon vill bredda partiet är det inte säkert att hon kan och förmår göra det. Det vore illavarslande för regeringen som gärna söker stöd hos Miljöpartiet, ett samarbete med förutsättningar att fördjupas under mandatperioden.