MARIA MASOOMI: Religion betyder inte extremism

Jag har växt upp i en tolerant och moderat muslimsk familj där vi flickor även fostrades i konsten att ha sinne för mode och stil. Lika ofta som vi fick höra prästerskapets predikan, fick vi av kvinnliga anhöriga lektioner i bordskick, i hur vi skulle sitta kvinnligast och hur vi skulle få en smalare midja. Det mesta visade sig vara slöseri med resurser när det gällde mig. För bordskicket i Sverige var olikt Irans och eftersom jag hamnade i Borlänge, där de allra flesta vid den tiden gick i gympakläder, hade jag ingen glädje av någon getingmidja heller!
Vi barn, blev tidigt varse att det finns fem heliga profeter - Noa, Moses, Ibrahim, Jesus och Mohammed. Alla mina kompisar hade en guldmedaljong i form av en Jesus-ikon och det kändes alldeles naturligt när även jag fick en.
Några av mina bästa vänner var kristna. Vi talade aldrig om vår religion; inte ens med våra judiska vänner. Vi bara umgicks som kompisar. Vi ägnade inte ens en tanke åt att vi var "olika", för det var vi ju inte. Vår nationalitet och vänskap förenade oss, så enkelt var det. Det kändes som om vi bara var födda till muslimer, respektive kristna och judar och detta var helt naturligt och okomplicerat. Alla firade varandras högtider och sörjde varandras sorger; precis som man gör än i dag där.
Den vanligaste frågan jag under mina 21 år i Sverige fått, lyder: "är du muslim?" Det är inte svårt att besvara frågan; trodde jag i början. Men att hantera de värderingar som sätts på det givna och till synes enkla svaret är inte så lätt - vare sig den som frågar väljer att ställa en följdfråga eller tiga som en mur och därmed ännu tydligare avslöja sina förutfattade meningar.

Min medaljong med Jesus på korset skickade jag snabbt till Iran, för jag klarade inte av den totala förvirringen och förvåningen jag skapade hos svenskarna. Och det var besvärligt att i alla sammanhang hålla föredrag om muslimers vördnad för profeten Jesus Kristus.
Senare tog jag bort alla vackra handgraverade fat i mässing och koppar som hängde på väggarna hos mig; med kristna motiv såsom Jesusbarnet i Marias famn, vilka jag hade fått av mina föräldrar. Jag uppmanade dem att aldrig mer skicka sådant till mig, med motiveringen att: " kristna är tydligen inte lika toleranta som vi, här finns en stark misstro mot muslimer och det finns en stark "vi och de"-känsla som ni inte har sett maken till i Iran."
Vid ett tillfälle när jag för första gången hade min då 7-årige son med mig i Iran, fick han på skoj av en anhörig kommentaren att han är en muslim och därför bör han bete sig som en. Hans blixtsnabba, tydliga och allvarsamma svar skapade ett mycket gott skratt som än i dag omtalas - "Nehej, jag är INTE bara muslim. Eftersom jag är svensk medborgare, är jag till hälften kristen också. Därför får jag även äta griskött"!
Den här 7-åringens härliga tolerans tillönskar jag alla människor i världen.