Problemet med Turkiet finns inom EU
Turkiet får börja förhandla om EU-medlemskap den 3 oktober nästa år. Det blev, efter mycket vånda, beslutet vid EU-toppmötet i förra veckan. Några dagar tidigare hade EU-parlamentet med stor majoritet röstat för att Turkiet skulle få börja förhandla. Beslutet blev rätt, men spelet inför beslutet var inte uppbyggligt.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Men det verkliga problemet är politiskt - och finns inom EU självt. Ett antal europeiska politiker på toppnivå har uppenbarligen svårt att acceptera tanken att ett stort och muslimskt dominerat land skulle kunna vara europeiskt. "Skandalöst", var det ord som folkpartiets EU-parlamentariker Cecilia Malmström använde häromdagen sedan en del av parlamentets konservativa och kristdemokratiska ledamöter med grumliga argument röstat mot tanken på turkiskt medlemskap.
Hon tog inte i för mycket. De tyska kristdemokraterna har antytt att de ska lägga in veto mot Turkiet om de återkommer till makten. Deras österrikiska motsvarigheter lovar folkomröstning. Frankrikes president Chirac har däremot gått ut i tv för att förklara varför Turkiet borde få bli medlem - men en folkomröstning kan mycket väl komma också i Frankrike. Mönstret är att vissa politiker finner det förenligt med sina intressen att spela på misstro mot muslimer för att vinna poäng.
Skandalös är också den obildning som demonstreras av dem som försöker hävda att muslimer elller ett land med muslimsk majoritet inte kan vara europeiskt. Delvis handlar det om svaga historiekunskaper - det moderna Europa hade inte varit möjligt om inte viktiga delar av antikens kulturarv under medeltiden överlevt i den muslimska världen och funnit vägen västerut, förmedlat av både kristna, muslimska och judiska intellektuella. Delvis handlar det om en avancerad form av förträngning av realiteter som sedan länge är etablerade också i de gamla EU-länderna. Det finns redan ett muslimskt Europa - bl a i form av miljontals invandrare och medborgare med muslimsk kulturbakgrund. Men om dessa muslimer är européer så måste givetvis också muslimer i Turkiet kunna vara det, om Turkiet uppfyller de krav för medlemskap som gäller.
Också i det avseendet är vissa EU-politikers vägran att godta Turkiet som en tänkbar EU-medlem uppseendeväckande. De krav som EU:s statuter ställer för medlemskap handlar nämligen just om de ting som skulle kunna förena Turkiet med unionens övriga medlemmar - demokrati, rättsstat, marknadsekonomi, respekt för mänskliga rättigheter. Turkiet har haft stora brister i alla dessa avseenden, men reformeras liksom de flesta gamla östländer sedan några år i snabb takt. Inte i något EU-dokument ställs däremot några krav på medborgarnas religiösa tillhörighet.
Till allt detta kommer en perspektivlöshet som förvånar när den uppträder hos ledande politiker. Det måste rimligen vara också i de gamla EU-ländernas intresse att Turkiet - och för den delen i en framtid kanske också Ukraina - kan integereras i ett demokratiskt samarbete i stället för att vara ständiga oroshärdar vid unionens gräns. Stängs Turkiet ute från EU av religiösa skäl kommer extrema islamister att se sin paranoida världsbild bekräftad - om Turkiet tvärtom blir en del av ett framgångsrikt samarbete mellan demokratier så stärks i stället de demokratiska krafterna i hela den muslimska världen.
Däremot är det kanske sant att det blir svårare ju större EU blir att under överskådlig tid åstadkomma den mer federalistiska utveckling av gemenskapen som också jag själv ser som önskvärd. Men viktigare än federalismen är EU:s förmåga att genom sin blotta existens stabilisera demokratin i de länder som vill in.