Planekonomi räddar inte klimatet
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Varken Al Gore eller FN:s klimatpanel ger något svar, tycker han. Nej, den enkla förklaringen är att varken den amerikanske politikern eller experterna i FN:s klimatpanel kan tänka sig en lösning enligt de greiderska tankelinjerna och knappast någon annan insatt person heller. Planekonomi är så ute som någonting kan vara. Det kan bli nog så jobbigt att angripa klimatproblemen, men planekonomi leder inte till målet.
Man kan, som Göran Greider, av ideologiska skäl önska att konsumismen försvann, att folk begränsade sina inköp till det absolut nödvändiga, att alla använde alla saker så länge det över huvud taget var möjligt och sedan såg till att de kunde återanvändas. Man kanske till och med av ideologiska skäl kan önska att folk stannar hemma och inte ger sig i väg på resor och att vi skulle begränsa vår konsumtion till varor som produceras nära hemmet.
Men en sådan vision är fullständigt orealistisk och inte heller önskvärd. Det finns många skäl att säga tvärnej till den greiderska önskedrömmen. Vad är demokratisk planering? Ska vi rösta om hur många mil vi får flyga eller om vi får köpa spanska tomater och designkläder?
Någon demokratisk planekonomi har ännu inte sett dagens ljus i någon del av världen. Man kan inte rösta om ekonomi på annat sätt än genom marknaden, att folk helt enkelt köper just det som de vill och kan köpa, även om valen givetvis påverkas av politiska beslut, tex om skatter. Och utan en positiv ekonomisk utveckling har vi inte råd med en effektiv klimatpolitik. Bara välfärdssamhället skapar tillräckligt med resurser för att bekämpa klimatproblemen. Vi kan inte svälta oss till en lösning utan måste jobba oss till den.
Men Göran Greider kanske i stället menar att våra valda politiker måste bestämma vilka åtgärder som ska vidtas. Vad skulle de då satsa på? Är det etanol till bilarna? Men nu börjar de flesta experter tvivla på att etanol är en långsiktig lösning. Är det hybridbilar? Eller kanske bränsleceller, trots att tekniken inte är färdig? Hur ska politikerna veta vad som är bäst när experterna är oeniga? Ska man förbjuda semesterresor med flyg? Och vad händer om politikerna satsar fel? Visst vore det bekvämt om politikerna satt inne med den rätta nyckeln. Men det gör de inte. Bara forskningen och erfarenheten kan visa vilka åtgärder som fungerar bäst. Och det kommer att ta tid, trots att det brådskar med åtgärder.
Al Gore, klimatpanelen och de flesta experter är eniga om att det är forskningen som ska komma med de lösningar som i bästa fall kan minska den mänskliga påverkan på klimatet. Något dramatiskt svärdshugg som ska stoppa uppvärmningen av världen finns inte utan det blir fråga om mängder av olika åtgärder, som varierar från land till land. Internationell samverkan är nödvändig, också för att tredje världen ska kunna utvecklas utan att öka utsläppen i onödan.
Det låter inte särskilt glamoröst, och det kommer inte att gå fort. Det tar tid att få fram lösningar, som måste prövas innan de genomförs i stor skala. Misstag kommer att göras, felsatsningar kommer att kosta pengar. Kort sagt, vägen blir krokig och kantad av misstag. Men det är den enda realistiska vägen framåt, och det blir inte Göran Greiders väg.