Bara den senaste tiden har det kommit flera böcker, och en dokumentär film. Dessutom filmen Call Girl, där en person som de flesta biobesökare känner igen som Olof Palme, köper sex av en prostituerad flicka.
Just den episoden spelar inte någon större roll i filmen. Den ska enligt regissören Mikael Marcimain – som förnekar att personen är Olof Palme – framför allt visa hur mäktiga män beter sig som grisar när de lämnat offentligheten.
Filmen handlar om en 14-årig prostituerad flicka och knyter an till den så kallade Geijer-affären, då justitieminister Lennart Geijer av Dagens Nyheter anklagades för att ha haft sex med prostituerade. Då ljög Olof Palme och försvarade sin justitieminister.
Senare visade det sig att anklagelsen var sann. I förhören med den så kallade bordellmamman nämnde hon alla mäktiga personer som varit kunder, bland andra då Olof Palme. Men inga bevis lämnades. De flesta antog att hon nämnt dessa namn för att själv komma lindrigare undan.
Varför har då Mikael Marcimain tagit upp den tråden? Ingen kan förstås veta den exakta sanningen. Själv var jag politisk reporter på den tiden och hörde många rykten om både Olof Palme och Lennart Geijer och flera riksdagsmän. Men aldrig hörde jag ens någon antydan om att Olof Palme skulle utnyttja prostituerade. Däremot gick den en hel del andra rykten om honom. Själv tror jag inte ett ögonblick att Olof Palme använde sig av prostituerade flickor.
Olof Palme var en strålande talare. Ingen som upplevt honom till exempel på en socialdemokratisk partikongress, kan glömma den upplevelsen. Det som gjorde honom till nästan ett helgon i vänsterkretsar var hans retorik i världsklass. Samtidigt bidrog hans starka ideologiska framtoning till att ge honom engagerade fiender. Ingen politiker har väl blivit så hatad som han.
Ser man däremot på vad han åstadkom politiskt i praktiken så framstår han snarare som en mittenman. Det var inte alls fråga om någon vänsterrevolution utan om vanlig, hederlig och praktisk socialdemokratisk politik. Den ekonomiska politiken fick skötas av Gunnar Sträng eller Kjell-Olof Feldt, själv var han inte så intresserad.
Utrikespolitiken var hans område, där var han känd också utomlands och gjorde intryck av att vara en vänsterman till exempel med kontakter med Fidel Castro och hård kritik av USA:s Vietnampolitik. Men samtidigt var han noga med att ha goda relationer med USA, om än kanske mer diskret, och var väl medveten om Sveriges hemliga samarbete med väst.
Men vad han än gjorde så var han ständigt i offentligheten, älskad och hatad. En liten misstanke smyger sig in. Kan det vara så att filmgänget bakom Call Girl petat in Olof Palme i filmen för att garantera en hård debatt och därmed många biobesökare?