Begreppet används ibland slarvigt på högerkanten för att beskriva de områden i Sverige där polisen själv säger sig ha svårt att upprätthålla lag och ordning. Där kriminella gäng vinner mark och där polisbilar och ambulanser peppras med sten. Men Brynäs och Koppargården är ändå inte Afghanistan eller Syrien.
Att en svensk polismyndighet har nästan ett nytt mord i månaden att utreda är allvarligt nog. Här måste svenska politiker och myndigheter ta krafttag. Snarast. Den svenska polisen befinner sig i kris, och samtidigt — eller just därför — växer kriminalitet och otrygghet.
Problemen har dock inte uppstått för att vi har för lite lagar i Sverige. Men när moderatledaren Anna Kinberg Batra skriver i Aftonbladet att ”polisen behöver bättre verktyg och förutsättningar att kunna göra sitt jobb” menar hon faktiskt det. Och därför vill hon införa lagar ovanpå lagarna, som till och med förutsätts sätta sig över grundlagarna.
Kinberg Batra vill införa ”zonförbud”, ett slags no go-zoner (eländiga uttryck) för ”den som är kriminell eller har uppvisat ett särskilt otrygghetsskapande beteende”. Hon ger som exempel öppen droghandel vid en förskola i Malmö, där föräldrarna hotades av knarklangare, och kvinnor i Nordstan i Göteborg som är rädda för trakasserier och våld. Där borde no go-zoner mätas upp, menar hon.
Men det är faktiskt redan olagligt att sälja knark – utanför förskolor såväl som på ”plattan”. Det är inte heller lagligt att slå och trakassera människor. Faktum är att hela Sverige redan är en zon där sådant är förbjudet.
Men Kinberg Batra vill att en redan överbelastad poliskår ska få "verktyget" att, utan domstol, besluta vilka som för stunden ska betraktas som "kriminella" och därför ska portas från en viss mätbar yta. I tre månader ska polisen sedan övervaka vilka som anträder de utstakade zonerna. Utöver det ska de peka ut individer som ansvariga för ”ett särskilt otrygghetsskapande beteende”. För en icke dömd person som pekas ut på detta sätt finns ingen rättssäkerhet. Däremot existerar risk för ras- eller klassprofilering, liksom åsidosättande av yttrande-, mötes-, demonstrations- och rörelsefrihet, vilket en rasande Mårten Schultz påtalar i Svenska Dagbladet. För vissa anmälare är kanske en viss politiker otrygghetsskapande, för andra personer med en viss religion eller visst etniskt ursprung?
Hur många poliser – som inte finns – är tänkta att avsättas för detta rättshaveri, och hur många byråkrater skulle hantera alla överklagade zonförbud?
Det finns ett ord för Kinberg Batras lager på lager-lagar: symbolpolitik. Att lansera ihåliga, illa genomtänkta förslag som dribblar med demokratiska friheter och rättssäkerhet, det är ett otrygghetsskapande beteende.
Maria Ripenberg