Det är något fundamentalt skevt i miljöminister Andreas Carlgrens (C) resonemang i vargfrågan. Motiveringarna till fjolårets 12-procentiga eliminering av den svenska vargstammen skiftade från dag till dag. De hade dock ett gemensamt: de var ologiska och obegripliga.
Vargstammen skulle minskas – inte för att den var för stor, utan för liten. Så liten att den drogs med inavelsproblem. Miljöministern ville i barmhärtighet ”åtgärda” djur med ”ryggskador, njurskador och hjärtfel”. Man undersökte dock inte vargarna före avlivningen, utan efter. Alla 27 var kärnfriska. Jakten hade därmed, rent matematiskt genetiskt, enbart bidragit till att göra den svenska vargstammen än mer sårbar ur inavelssynpunkt.
Nya argument måste till: ”Vi har jakten för att öka acceptansen för varg,” sade miljöministern då. Och jakten hade plötsligt ett flummigt terapisyfte.
Nu, 2011, visar det sig att Andreas Carlgren vill öka vargstammen utöver dagens riksdagsbeslut på 210 individer. Detta ska, obegripligt nog, uppnås genom att man nu i helgen ska döda 20 vargar. Denna jakt torde därmed kunna skrivas upp på terapikontot. Det andra sättet att öka vargstammen är att plantera in fem utländska vargar om året för att minska risken för inavel. Det är regeringens plan, för all del begriplig i sig – men sorglig, eftersom konstlad och kostsam inplantering säkert inte skulle behövas om tjuvjakten inte vore så utbredd.
Men en bit ned i Carlgrens debattartikel i DN 10/1 är det åter stopp för logiken. Han skriver förvisso att Sverige ska ha en stam som överstiger 200 vargar och att stammen ska uppnå en ”gynnsam bevarandestatus”. Det låter som ett hoppingivande besked för den biologiska mångfalden. Men sedan kommer kullerbyttan: ”Ju bättre genetisk status, desto färre vargar krävs för att klara det.” Är alltså så få vargar som möjligt ambitionen, trots allt? Var går då gränsen? För det måste ju också vara så att ju färre vargar – desto sämre genetisk status.
Sverige har 23 invånare per kvadratkilometer och 200 vargar. I Spanien och Rumänien är förhållandet runt 90/2 000, i Lettland 36/700, i Minnesota 24/3 000. Den svenska vargdebatten är absurd, och handlar sannolikt mindre om mytologiskt betingad vargskräck än om jaktrivalitet.
I morgon står jägare skjutklara igen kring de svenska vargreviren. EU:s miljökommissionär Janez Potocnik vill inte bara att jakten ska vänta tills han analyserat Carlgrens svar på hans frågor. Han vill se den avblåst. Potocnik tycks redan missnöjd med de svenska argumenten, som han menar inte är förankrade ”i vetenskapliga fakta”. Svensk vargpolitik strider mot EU:s rovdjursregler. Man kan t ex inte besluta om ett tak för antalet vargar. Om jakten genomförs nu kommer Potocnik att anmäla regeringen för regelbrott.
Det är alltså hög tid att ställa in vargjakten och koppla in vetenskapen. Alltså biologerna, inte psykoterapeuterna.