Offentlighetsprincipen ställs på huvudet
"Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning ska varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar." Så inleds Tryckfrihetsförordningens andra kapitel.Är den texten bekant på Vägverket?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Vägverkets centrala administration ligger i Borlänge. Det är dit man vänder sig om man som medborgare vill ha information om ärenden som verket handlagt. Sådana handlingar är - med vissa speciella undantag - att betrakta som allmänna handlingar och ska enligt grundlagen vara offentliga.
Chefen för UNT:s faktaredaktion begärde den 15 december, med stöd av det relevanta avsnittet i Tryckfrihetsförordningen (2 kap, 3 §) att få en förteckning på de personer boende i Uppsala kommun som har taxiförarlegitimation. Han påminde också om att en begäran om att få en avskrift eller kopia av en allmän handling, enligt särskild lag, ska behandlas skyndsamt.
Och skyndsamt gick det. I en skrivelse den 3 januari meddelade verkets chefsjurist Bo Andersson att framställningen avslagits.
Bo Andersson hänvisar helt korrekt till Tryckfrihetsförordningen och konstaterar att förutsättningen för att en handling ska betraktas som allmän är att den är förvarad hos myndigheten. Men enligt 2 kap, 3 § i Tryckfrihetsförordningen räknas inte en sammanställning som förvarad hos myndigheten om den innehåller personuppgifter och om myndigheten inte enligt lag eller förordning har fått särskild befogenhet att göra sammanställningen tillgänglig.
Låter det egendomligt? Det är det också. Inga sekretessregler är tillämpliga, men Vägverket anser ändå att man inte kan lämna ut uppgifterna. Förklaringen ligger i Förordningen om vägtrafikregister.
Denna förordning innehåller bestämmelser om vilka sökbegrepp som får användas vid sökning i vägtrafikregistret. För att de uppgifter som UNT:s medarbetare begärt ska kunna lämnas ut så måste ett urval göras med kommunen som utgångspunkt. Man måste alltså använda adressuppgifter. Men adressuppgift finns inte med bland de sökbegrepp som anges i förordningen.
Vägverket får, enligt denna förordning, inte självt ta fram en förteckning över vilka personer i Uppsala kommun som har taxiförarlegitimation. Därför får man inte heller ta fram en sådan lista och lämna ut till allmänheten - trots att ingenting i en sådan tänkbar lista gärna skulle kunna vara sekretessbelagt.
Bestämmelser av detta slag har tillkommit i ganska stort antal under senare år, i syfte att skydda den enskilde mot risken att uppgifter ur offentliga dataregister missbrukas i det ena eller andra syftet. Det är naturligtvis i princip vällovligt. Den paragraf i Tryckfrihetsförordningen som Vägverket hänvisar till beskriver i allmänna ordalag relationen mellan grundlagen och denna nya typ av lagstiftning.
Men det är mycket svårt att tro att riksdagen verkligen avsåg - eller insåg - att följderna av denna typ av nya bestämmelser skulle kunna bli sådana som i detta fall. Faktum är ju att en av grundprinciperna i Tryckfrihetsförordningen ställts på huvudet - i stället för att beskriva vad som är hemligt och klargöra att allt som inte är hemligt är offentligt, beskriver man vad som är offentligt (nämligen det som motsvarar de sökbegrepp som används) med konsekvensen att allt annat måste bli hemligt, vare sig det finns några rimliga skäl eller ej.
Man bör nog inte utgå från att Vägverkets chefsjurist gjort en illvillig lagtolkning för att slippa besväret att ta fram uppgifter. Han tolkar säkert bestämmelserna på det sätt han tror är riktigt. UNT har överklagat beslutet till kammarrätten. Ger kammarrätten Vägverket rätt så måste lagen ändras.