Fascister tar makten, sa man; homofober och antisemiter. Och det kan kanske tänkas – Ukrainas politiska landskap är inte en prydligt skött trädgård med välansade åsiktshäckar och krattade budskapsgrusgångar. Det är en skövlad, bränd och strålskadad snårskog, med vilddjur, stinkande träsk och taggig undervegetation. Här och där – lite vackra blommor och välsmakande frukt.
Majdan var inte ett uttryck för en politisk vision. Majdan handlade aldrig om sakfrågor, aldrig om EU, aldrig om demokrati. Majdan var ett uppror. Ett uppror med djupt folklig förankring. Tyvärr finns det i det här folkliga engagemanget massor med skrämmande åsikter – det gör det inte mindre folkligt. I Ukraina har det dånat länge uti rättens krater, och nu stod utbrottets timma, som det heter i visan.
Det är så här revolutioner går till – det är inte fråga om romantik eller cynism, det är mest av allt fråga om masspsykos och gruppdynamik. Mönstret är det samma oavsett om det är bastiljer som stormas, tsarer som avsätts eller korrumperade presidenter som jagas bort. Frankrike 1789, Ryssland 1917, den arabiska våren 2011 – mekaniken är densamma.
Revolutioner i sig är inte goda eller onda, de är resultat av politiska förhållanden som utlöser svårkontrollerade och nyckfulla processer. Men det är bara ena sidan. Den andra sidan – det är att revolutioner nästan alltid blir förrådda. Eller ”nästan alltid” – jag undrar om jag inte ska skriva att revolutioner alltid blir förrådda.
Vem kommer att stjäla revolutionen i Ukraina? Vi har redan nu sett Janukovitjs gamla anhängare raskt byta sida. Vi har sett Julia Tymosjenko komma ut ur fängelset – Tymosjenko, som representerar exakt den gamla korrumperade elit som skapat Ukrainas problem. Vi har sett fascisterna vifta med sina svart-röda fanor. Vi har till och med kunnat se hur ryska medier över en natt börjat visa upp Janukovitjs smaklösa och lyxdrypande residens – är det Ryssland som kommer att stjäla revolutionen?
Eller kommer nyliberalerna att komma resande från sina think-tanks med råd som redan förött Sydostasien och Grekland? Kommer IMF att stjäla revolutionen med förödande råd som ytterligare förvärrar fattigdom och hopplöshet?
Kommer EU att orka leva upp till de förväntningar som finns? Kommer EU att vilja ge det enorma landet tillgång till den inre marknaden? Visumfrihet för 50 miljoner ukrainare? Jag tror att entusiasmen inför sådana förslag är måttlig i EU-kretsen.
Men kanske finns det en möjlighet att vi, EU, Norden, Sverige kan finna en form att ge stöd till ett demokratibygge: göra klart för de nya härskarna att vi inte accepterar fascism, rasism, sexism och homofobi; visa att vi kräver respekt för den enskilde, för lagen, för livet och för yttrandefriheten.
Då kan revolutionen leda till något annat än svek och besvikelse.