Till och med det verkar ha varit ett steg som Obama tog ganska motvilligt, ty därefter fanns ingen plan för hur Assad skulle tvingas bort. Konflikten i Syrien fortsatte att förvärras, började följa religiösa konfliktlinjer och smälte ihop med maktkampen mellan Saudiarabien och Iran. Det bäddade för ett kaotiskt krig, vilket knappast skulle låta sig lösas genom en lätt knuff från luften.
Teoretiskt sett kunde och kan USA förstås kliva in och ta över – annars vore man inte mycket till supermakt. Men det skulle kräva en rejäl intervention med avsevärda kostnader och risker. Att FN:s säkerhetsråd vägrat godkänna detta vore bara början på problemen. Någon aptit på ett sådant ingripande fanns inte heller i Vita huset.
USA:s beslut att i stället börja rusta gerillan i Syrien kommer skenbart som ett svar på två ting: Assadregimens militära framsteg under maj och juni i år, och uppgifterna om att diktatorn ska ha använt giftgas (om än i liten skala). Men i praktiken är motivet nog främst ett annat, nämligen att USA inte vill förlora inflytande över utvecklingen i Syrien.
Genom att leverera vapen hoppas Vita huset kunna stärka favoriserade fraktioner inom rebellrörelsen – de som brukar benämnas ”Fria syriska armén” – och samtidigt knyta dem hårdare till sig. Dessa grupper blir på så vis både ett verktyg för USA i konflikten och mindre benägna, det är i alla fall planen, att följa islamisternas locktoner.
Man kan orda mycket om detta, och FN-chefen Ban Ki-moon har fördömt beslutet, men i praktiken var det bara en tidsfråga. Syrienkriget har blivit ett regionalt krig genom ombud. USA hade att välja på att ge sig in i det, eller förlora inflytande över Mellanösterns politik – och inget imperium med självrespekt hade valt alternativ två. Obamas oro för att dras in i ännu en olöslig konflikt trumfades av stormaktens statsintresse.
Nu är bara frågan hur mycket den amerikanske presidenten kan och vågar investera i de syriska rebellerna. Ju mer man satsat desto viktigare blir det ju att vinna, det vet varje pokerspelare. Lite extra vapen gör skillnad på marginalen, men kan knappast avgöra kriget – och det räcker framför allt inte för att omvandla den oppositionella röran till ett fungerande alternativ till Assad. Redan nu finns röster i Washington som säger att vapenleveranser inte räcker. Om tiden går utan drastiska förändringar lär det snart heta att USA:s prestige kräver flygstöd till upproret. Det är ett sluttande plan den amerikanske presidenten har anträtt, och det återstår att se var detta skall sluta.