Sellströms FN-inspektörer hade inte i uppgift att peka ut någon ansvarig, men deras rapport stärker de redan övertygande tecknen på att Bashar el-Assads regeringsstyrkor låg bakom anfallet. Missilerna var professionellt gjorda och bar betydande mängder stridsmedel – inget man kokar ihop hemma vid köksspisen. Av flygbanan att döma avfyrades de från områden helt under Assads kontroll.
Sarinattacken i Syrien var snubblande nära att utlösa ett krig. Barack Obama hade precis ett år tidigare förklarat att användningen av kemiska vapen vore en ”röd linje” för USA. Men varken presidenten (egentligen) eller den amerikanska allmänheten verkar vilja ha något krig, om ens ett smärre luftangrepp. När Storbritannien avböjde medverkan och USA:s arabiska allierade harklade sig förläget, falnade den amerikanska ivern. Frågan drogs mycket avsiktligt i långbänk i kongressen.
Så småningom utmynnade krisen i stället i, som vi nu har sett, ett märkligt avtal med Ryssland om fredlig kemvapenavrustning av Assad. Detta har i amerikansk press framställts som en politisk seger för Vladimir Putin, vilket förstås får republikanerna att rasa som tokiga mot Obamas ”svaghet”. Presidenten har dock visat sig lika hårdhudad som vanligt och ska, enligt en rapport i Wall Street Journal, ha avfärdat kritiken med att han inte är ute efter ”stilpoäng” – han vill ha resultat.
Skulle det amerikansk-ryska avtalet genomföras som skrivet vore det, onekligen, ett resultat värt att applådera. Inte för att det kommer att stoppa kriget, långt därifrån. Utan för att det kommer att ta ett av världens otäckaste vapen ur händerna på en av världens otäckaste regimer, och minska risken för okontrollerad spridning av massförstörelsevapen. Om avrustningssamarbetet dessutom kan leda vidare till fördjupade samtal mellan Moskva och Washington om en kompromisslösning på kriget, är mycket vunnet.
Men den som hoppas på det bästa har inte följt med i nyheterna de senaste åren. Det är långtifrån säkert att samarbetet mellan Obama och Putin kan nå någon framgång, ens i den begränsade frågan om att säkra kemvapenarsenalerna och få ut dem ur Syrien. Utöver de enorma praktiska och tekniska problemen har alla deltagande parter motstridiga intressen. Kombinationen av amerikansk prestigeångest, rysk triumfalism och Assads egen motsträvighet – han behöver ju sina giftlager – kan enkelt stjälpa avtalet.
Och då är vi tillbaka på ruta noll. Det farliga utgångsläge där Obama varken fått stilpoäng eller resultat, men fortfarande har världens mäktigaste flygvapen till sitt förfogande.