De fyra allianspartierna vill ha egen majoritet i riksdagen 2014. Det är mycket begripligt. Varje regering utan egen majoritet tvingas avstå från, eller vattna ur, en del av den politik man vill driva.
Likadant är det på den andra sidan av blockgränsen, med den skillnaden att det politiska avståndet mellan S, MP och V är betydligt större än vad avståndet i de flesta frågor är mellan allianspartierna. I den meningen har Fredrik Reinfeldt rätt när han ofta upprepar att alliansens regeringsalternativ är mer trovärdigt än oppositionens.
Men så var det detta med majoriteten. Det troligaste är nog, opinionsmätningarna till trots, att alla fyra allianspartierna finns kvar i riksdagen efter valet. Men vi kan ändå få en situation där alla tänkbara regeringskombinationer – utom en där både moderater och socialdemokrater ingår – har för få mandat för att kunna räkna med majoritet i riksdagen.
Alliansen skulle förstås kunna regera vidare också då, precis som man gör i dag, om kombinationen S, MP och V är parlamentariskt svagare. Men andra tänkbara valresultat kan både göra en fortsatt alliansregering omöjlig och alliansen i sig politiskt överspelad.
Med sådana förutsättningar är det lätt att förstå varför partiledarmötet i Maramö tonats ned. Även Annie Lööf ångrar förmodligen att hon i somras kastade fram denna inbjudan, av allt att döma utan att ha förankrat den bland övriga partiledare. Visst vill de alla fyra att alliansen ska kunna regera vidare och helst i majoritet, men vägen dit går i dag inte över fler gemensamma alliansprojekt utan över en förstärkt identitet för de tre mindre partierna.
Därför bör inte heller någon förvånas över att det gemensamma som kommit ut från mötet varken är särskilt nytt eller särskilt spännande. Fem arbetsgrupper med var sitt statsråd som ordförande ska förbereda det valmanifest som naturligtvis måste finnas 2014 – man hade gemensamma valmanifest både 2006 och 2010. Ett gemensamt ”allianskonvent” ska samlas på sommaren 2014 – precis som skedde inför de två tidigare valen. Konventet ersätter inte partiernas egna kongresser, men kan kanske fylla en roll för att åter markera viljan att samregera efter EU-valrörelsen 2014 där partierna inte kan samverka eftersom de tillhör olika grupper i EU-parlamentet. Fredrik Reinfeldts idé om ett gemensamt ”idéprogram” har avvisats.
Det är bra. Att skriva bort de fyra partiernas identitet och värdegrund i ett dokument som ofrånkomligen skulle bli ganska intetsägande bidrar inte till några valframgångar. Om alliansen ska regera vidare så krävs framför allt att partierna kan visa att de står för något i sig själva.