Hemmasittare kallas barn som under långa perioder stannar hemma från skolan. Det är inget nytt fenomen, men antalet ökar. För både barn/ungdomar och föräldrar innebär situationen stress och lidande. De flesta föräldrar gör allt för att barnet ska kunna gå i skolan, men problemen är komplexa och orsakerna svårdiagnosticerade. Åtgärder kräver expertis.
Men i stället för professionell hjälp i en krissituation hotar alltfler kommuner med straff – mot föräldrarna. Mellan 2 000 och 20 000 kronor i månaden är förslag på böter – salt i såren på redan slitna mammor och pappor. Som om de inte redan låg sömnlösa på nätterna. Inte sällan har de sin omgivning i hasorna: "Hen MÅSTE ju gå i skolan! Ni har skämt bort ert barn! Ni är lata!" Myter som förvärrar.
Barnen är oftast hemma av en orsak. "Mamma, kan du inte säga till skolan att jag är död?", löd ett citat från en nioårig flicka i DN häromåret. Om en vuxen känner så kallar vi det depression eller utmattning. Sjukskrivning och rehabilitering följer – inte straff.
Eller, hur skulle det kännas om chefen ovanpå detta kallade sjukfrånvaron "skolk" och den drabbade "slöfock"?
Elever med neuropsykiatriska funktionshinder (npf) som autismspektrumtillstånd och adhd, är överrepresenterade bland "hemmasittarna". Npf kan ge stress med enorm trötthet, om eleven inte får det stöd den behöver och har rätt till. Det kan vara svårt att klara stökig miljö, arbete i grupp, skolmatsalar med mera. Mobbning är en annan faktor. Skolan måste alltså pressas till anpassning och stöd. I stället för att barnens enda stöd pressas på pengar.
Komplexiteten i problemet visas av hur de kommuner jobbar som minskat elevfrånvaron. De har funnit lyckade samverkansformer mellan social- och utbildningsförvaltning, barn- och ungdomspsykiatri med flera enheter. Kolsvas skolor är goda exempel, enligt SvD. Upplands-Bro vill bötfälla mammor. Likvärdigt? Nej, bara bedrövligt.