Ändå är presidenten mer populär än någon av sina närmaste företrädare. Samtidigt möter hans reformpolitik hårt motstånd, i synnerhet från fackliga organisationer som vill behålla det mesta i oförändrat skick.
Det är viktigt att minnas att Macron inte bara vann för att en majoritet av fransmännen ville slippa Marine Le Pen. Macrons kandidatur fick framför allt sin styrka i kraft av en utbredd känsla att landet måste reformeras i grunden – och att de två traditionella maktblocken var oförmögna att åstadkomma de nödvändiga förändringarna.
De två traditionellt ledande partierna, Socialisterna och högerpartiet Republikanerna, krossades i valet. Kvar som opposition finns tills vidare bara extremhögern och den yttersta vänstern.
Socialistpartiet är i dag kluvet mellan dem som vill närma sig vänstern och dem som vill röra sig mot mitten, medan Republikanerna har gått längre åt höger. För väljare som vill undvika extremism, oavsett om den finns till vänster eller höger, finns i dag inget realistiskt alternativ till Macron.
Att Macron menar allvar med sina reformambitioner kan ingen tvivla på. Under det år som gått har han tagit itu med arbetsmarknaden, med bland annat ett lärlingssystem som viktigt inslag, och med skattepolitiken. Han har gjort om ansökningsförfarandet till högre utbildning och vill genomföra skolsatsningar i utsatta områden.
Syftet är dubbelt, dels att öka produktiviteten och stimulera nyföretagande, dels att bryta privilegier och diskriminering av olika slag. Hans anhängare stöder så här långt politiken, även om en tveksamhet finns inför den skärpta asyllagstiftningen.
Det motstånd som formerats under våren framstår till stor del som motstånd mot förändringar av invanda privilegier. De järnvägsanställda, som nu genomför stora strejker, har låg pensionsålder, ibland subventionerat boende och därtill anställningar som garanteras på livstid. Macron vill ändå inte gå längre än till att upphäva den typen av privilegier för nyanställda – men det räcker alltså för att utlösa den strejkvåg som vissa dagar lamslår järnvägstrafiken i landet.
Tidigare presidenter har försökt genomföra liknande reformer men tvingats ge upp. För Macron är det helt avgörande att vinna kraftmätningen med de – ganska impopulära – fackliga organisationer som motsätter sig alla förändringar. Tvingas han ge upp så faller sannolikt huvuddelen av hans övriga reformplaner också och nästa val kan föra extremister till höger eller vänster till makten.
Den långvariga franska ekonomiska stagnationen lär i så fall både fortsätta och fördjupas. För Macron är säkerligen också hans långtgående reformplaner för EU beroende av hur han lyckas i inrikespolitiken. De närmaste månaderna kan bli avgörande.