Från sin egen lyckas smed till politikens trygga famn. Från frihet och framtidstro till trygghet och rättvisa. Det är svårt att tro att det bara ligger ett decennium mellan Moderaternas idéprogram från hösten 2001 och det som antogs av partistämman i Örebro på fredagen.
Moderaterna har inte bytt fot, bara svällt över alla bräddar. Partiet ska nu omfatta alla människor och stötta deras ”sökande efter lycka”. De nya Moderaterna är samhällsbärande och har allmänintresset som ledstjärna. Särintressen göre sig icke besvär när det gäller den övergripande uppgiften, att ta ansvar för landet. Den uppgiften är, tycker man, som klippt och skuren för Moderaterna.
Det finns ett ord som sammanfattar allt detta och det är hybris. Den blåa M-ballongen är nu lika stor som den röda S-ballongen och båda har en sak gemensamt: de är lätta att sticka hål på. Men medan Socialdemokraterna försöker reparera sin politik och fylla den med någon sorts innehåll fortsätter Moderaterna att pumpa in luft i sin. Det kan bara sluta på ett sätt.
Det började bra. Efter katastrofvalet 2002 kom Anders Borg in som partiets chefsekonom och gjorde upp med skattesänkarpolitiken. Året därpå blev Fredrik Reinfeldt partiledare och presenterade sin tanke om de nya Moderaterna. Kommunikationschefen Per Schlingmann var den som började snickra på den ”berättelse” man behövde för att få nya väljare.
Nyckelord som utanförskap och arbetslinje fungerade och tillsammans med de övriga tre partierna i Alliansen lyckades man bryta S-dominansen och vinna valet 2006. Regerandet gick till en början sisådär för Moderaterna, som hade uppenbara brister i organisationen. Finanskrisen 2008 kom lägligt och skapade såväl radarparet Reinfeldt/Borg som berättelsen om föregångslandet Sverige.
Ansvar för statsfinanserna fungerar så länge ekonomin är god (och det är den) och har också förtjänsten att göra det svårt för oppositionspartierna (som beskrivs som oansvariga). Hållbarheten för en sådan berättelse är ändå begränsad om inte nya idéer kommer in. Nya skuldkriser gör att bäst före-datum flyttas framåt i tiden, men inte hur långt som helst.
Syftet med de statsbärande Moderaterna verkar, att döma av den pågående stämman, vara att göra alla andra partier onödiga. Varför behövs det alternativ när frågor som kvotering till bolagsstyrelser, rätt till heltid och jämn fördelning av oavlönat hushållsarbete numera diskuteras i Moderaterna?
Denna önskan av ett 30-procentsparti att tilltala 100 procent av väljarna faller på sin egen orimlighet. Ett parti kan inte företräda alla åsiktsinriktningar. Utan en egen ideologisk kompass går det inte i längden att åstadkomma samhällsförbättringar. I en verklig demokrati sker framsteg när olika åsikter bryts i en öppen debatt. Andra metoder för tankarna till låtsasdemokratier som Ryssland. Och det är väl inte ditåt som Moderaterna strävar?