Höga minimilöner hindrar unga från att komma in på arbetsmarknaden. Detta enkla faktum konstaterades åter i Långtidsutredningen i förra veckan. Och av finansminister Anders Borg (M) i ett påföljande seminarium. ”Borg vill sänka minimilönerna”, var den omedelbara reaktionen från fackligt håll. Det vill han nog inte alls. Men han vill sänka ungdomsarbetslösheten och ser ett tydligt hinder för detta. Och han önskar att arbetsmarknadens parter gjorde detsamma.
Sverige har ingen lagstadgad minimilön som många andra länder. Den svenska minimilönen är i stället över 1 000 olika lägstalöner inom många hundra avtalsområden. Lägstalönen stipulerar vad alla, från 16-åringen till den yrkeskunnige personen, allra minst ska ha betalt på respektive område.
Därmed är det också svårt att överblicka vad som egentligen är lägstanivån på arbetsmarknaden. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (Ifau) gjorde i alla fall en studie 2005 och kom fram till att de svenska minimilönerna är högst i världen.
Sverige ligger också i EU-topp vad gäller ungdomsarbetslöshet. En stor grupp 18–24-åringar med ofullständiga gymnasiebetyg har mycket svårt att få jobb, liksom nyanlända flyktingar. Det ligger nära till hands att tro att arbetsgivarna tycker att priset är för högt. Varför ta risken att anställa en okvalificerad person när man kan lägga till några tusen kronor och få en yrkeskunnig?
I den andra vågskålen ligger att man ska kunna leva på sin lön. I Sverige finns få eller inga förspråkare för ett amerikanskt system där minimilönen bara handlar om överlevnad och dessutom är legio i till exempel snabbmatsindustrin. Men hur mycket tjänar Sveriges grupper av lågavlönade egentligen?
Fackförbundet Kommunal organiserar flera av de lägst betalda yrkesgrupperna, som städare, vårdbiträden och måltidspersonal. I fjol tecknades ett nytt avtal där lägstalönen för den som fyllt 19 år är 16 100 kronor per månad. Andra förbund inom branscher med låg lön är Handels (minimilön 17 300 kronor) och Hotell och restaurang (17 800 kronor).
De flesta 19-åringar kan säkert leva bra på den lönen. Då är sannolikheten större att äldre inom samma yrken, med högre kostnader och försörjningsansvar och en månadslön på drygt 20 000 kronor, har det svårare att få ekonomin att gå ihop.
Generellt har modellen med kollektivavtal tjänat Sverige väl, speciellt efter 1997 då den konkurrensutsatta industrin satt normen. Genomsnittliga löneökningar på fyra procent, och även kraftiga reallöneökningar, i fjol på en procent, har blivit följden. Konfliktdagarna är mycket få i ett internationellt perspektiv. Paketet med ansvarsfulla statsfinanser och ansvarsfull lönebildning har placerat Sverige i topp.
Men modellen är inte heltäckande då ingen tar ansvar för dem som inte jobbar. Dessa har blivit statens ansvar, en grupp som vandrar från åtgärd till åtgärd, från bidrag till mer bidrag. Det är ett enormt resursslöseri, en mänsklig tragedi och på sikt också skadligt för ekonomin.
Den fackliga strategin att pressa upp lönenivåerna med höga ingångslöner har mest bidragit till att platta till lönestrukturen och att göra arbetsmarknaden stelbent. Nya tider kräver nya lösningar och åter är det den mest realpolitiska delen av facket, industrifacket, som visar vägen.
IF Metall och arbetsgivarna tecknade i höstas ett avtal som innebär att ungdomar under 25 år kan anställas med 75 procent av lägstalönen under ett år (i vissa fall två år). Fackförbundet har på nära håll följt finanskrisen och dess verkningar och ser nu en ny värld med ännu hårdare konkurrens växa fram. Man ser också vikten av att nu få in ungdomarna i industrin, för den framtida konkurrenskraften. IF Metall orkar ta det ansvaret.
För detta har man också fått stark kritik från den mer skyddade offentliga sektorn. Men också här kommer verkligheten snart i kapp. Vården, omsorgen och skolan kommer att skrika efter personal och man behöver kunna locka till sig yngre arbetskraft. Då är jobb med chans till en hygglig löneutveckling en viktig förutsättning. Därför kan också minimilönerna sänkas.