Alla såg flyktingkatastrofen i Syrien komma, men ändå har så lite gjorts för att möta den. Inbördeskriget har pågått i ungefär ett år. Under våren trappades våldet upp. Omfattande strider utbröt först i Homs, därefter Idleb, Damaskus och Aleppo.
Civila som fångats på fel sida stridslinjen tvingas lämna sina hem, familjer flyr till säkrare områden när kanonmullret närmar sig. Den som inte har någon annanstans att ta vägen, de efterspanade och utfattiga, tvingas fly över gränsen.
I juni rapporterade UNHCR att man registrerat 100 000 Syrienflyktingar i grannländerna. Tre månader senare hade antalet tredubblats, och vid årets slut räknar FN-organet med närmare 700 000 syriska flyktingar.
Här talar vi dessutom bara om de flyktingar som kommer i kontakt med UNHCR. Alla de som rest till släktingar i grannländerna, eller tagits om hand av privata hjälpstiftelser eller moskéer går oräknade. Till det ska läggas hundratusentals internflyktingar inne i Syrien, både från armén och rebellgrupperna. Det totala antalet syrier som har tvingats lämna sina hem, även om det bara varit för en annan del av staden, ligger troligen redan nära miljonen.
Inbördesstriderna lär knappast sluta med år 2012, och i så fall kommer heller inte massflykten att göra det. Tvärtom finns det all anledning att förvänta sig att floden av människor växer, och att vi de kommande åren kommer att tala om två, tre eller ännu fler miljoner människor på flykt.
De flesta av flyktingarna utanför Syrien har samlats i Turkiet, som gjort vissa förberedelser. Myndigheterna har organiserat ordentliga läger längs gränserna, men antalet börjar nu bli för stort för att de enkelt ska kunna hantera det. Jordanien tar också emot ett allt större antal, från striderna i den sydliga Deraaprovinsen och landsbygden runt Damaskus. Några tiotusen har också flytt till Irak.
Flest flyktingar per capita finns i lilla Libanon, sämst rustat av alla grannländerna. Här hamnar de ofta hos släktingar eller fångas upp i hjälpinsatser organiserade av den egna religiösa gruppen – sunnimuslimer bland sunnimuslimer, kristna hos kristna, och så vidare. Landets egen känsliga religiösa balans är tätt knuten till det politiska spelet, och om de tippar blir resultaten oförutsägbara. Det faktum att både flyktingarna och deras libanesiska värdar är intimt inblandade i hemlandets politik, ökar faran för en spridning av konflikten till libanesiskt territorium.
Omvärldens ovilja att hantera problemet i tid är därför inte bara en humanitär fråga – Mellanöstern kommer att få leva med följderna av den syriska flyktingkrisen under lång tid framöver.