Den 26 juli skrev New York Times om de 90 000 hemliga dokument som tidningen fått av dem som kallar sig WikiLeaks. De innehöll få nyheter för den som följt rapporteringen från Afghanistan. Intressantast var uppgifter om samarbete mellan den pakistanska underrättelsetjänsten ISI och dem som benämns talibaner.
Inte heller detta är något nytt, men river i de amerikansk-pakistanska relationernas mest infekterade sår, som hade getts en tunn hinna, sedan president Obama satt den pakistanska ledningen under hård press.
Miljarder kronor pumpas in i Pakistan, bland annat för att stödja pakistanska aktioner mot talibaner och Al Qaida i gränsområdet mot Afghanistan. Till och från har den pakistanska armén agerat i dessa trakter, men utan resultat. Operationerna tycks mest vara en teater, som sätter upp militära skådespel för att tillfredsställa amerikanernas krav.
För att förstå vad som pågår måste man granska handeln med opium, som i allt väsentligt sköts av män inom den pakistanska arméns och inte minst säkerhetstjänstens ledning. De vill för det första se till att de afghanska bönderna flitigt odlar sin vallmo, för det andra att den färdigberedda råvaran transporteras och levereras till rätt mottagare. De vinster som genereras uppgår till miljarder dollar om året.
Att man tack vare den bottenlösa korruptionen också kan lägga vantarna på en stor del av tillförda amerikanska skattemedel är ju inget skäl att avstå från knarkhandelns inkomster, så länge man kan sköta affärerna utan att tas på bar gärning.
Alla delar på vinsten, odlare, klanhövdingar, afghanska politiker, bland vilka presidentens bror har pekats ut, och som sagt ledande pakistanier. Säkert är att ”the cream goes to the top”, det vill säga toppfigurerna förser sig merparten av inkomsterna. För ledande pakistanier är det alltså lönsamt att ha amerikanerna på plats, så länge dessa inte vinner kriget och styr den politiska utvecklingen inne i Afghanistan.
För Pakistan är det viktigt att Afghanistan kontrolleras av pashtuner, villiga att samarbeta och leverera. För en bråkdel av knarkinkomsterna är det möjligt att rekrytera och ständigt tillföra nya ”talibaner” av vilka några har religiösa motiv för att slåss, medan andra gör det för att de får betalt. Det kommer nu uppgifter om att Nato i år lämnar opiumodlarna i fred, kanske i ett försök att ”lugna marknaden” och minska dess behov av nya ”talibankrigare”.
Detta gör det inte lättare att svara på frågan om vad som är Natos uppgift i Afghanistan. Knappast heller på vad Sverige har där att bestyra. Den som vill spekulera fritt kan fundera över om en ”deal” sakta växer fram, som innebär i praktiken ostörd knarkhantering, fridsamma ”talibaner” och västerländska investeringar i afghanska malmfält med nya inkomster för lokala eliter.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.