För att ett modernt samhälle ska fungera krävs tyst samtycke från vissa nyckelgrupper. En av dessa är den resursstarka medelklassen, en annan är unga män. Medelklassen har pengarna och kreativiteten som samhället behöver, unga män den fysiska styrka och potentiella aggressivitet som samhället måste ha under kontroll.
Dessa grupper måste se möjligheterna för sig själva. Då ”samtycker” de; men detta samtycke är aldrig absolut utan alltid villkorat. För att ett stabilt samhälle ska uppstå krävs att samhällsbyggarna, politikerna, inser detta. Hos medelklassen eller borgerligheten – vars storlek och sammansättning kan skifta – förenas både ett ekonomiskt och intellektuellt kapital. Denna medelklass är avgörande för ett modernt samhälles skatteintäkter och därmed för den välfärd som kommer alla till del. Därutöver besitter den en intellektuell dynamik som genererar framsteg.
Den svenska välfärdsstaten byggdes upp med insikten om det centrala i medelklassens ”samtycke” ständigt närvarande. Inte bara skulle denna grupp vara den på vilken välfärdsstaten ekonomiskt vilade, den skulle också få ut något – ganska mycket i själva verket – av staten. Flera centrala bidrag är följaktligen inkomstoberoende, sjukvård, skola och högre utbildning ”fri” – för att ta några exempel.
De svenska samhällsbyggarna var strategiska och smarta, och ekvationen har visat sig hålla. Det har emellertid funnits smolk i glädjebägaren; ett sådant var länge den starkt likriktande skolan som inte gav medelklassen och dess barn det utrymme för kreativ och intellektuell utveckling som gruppen uppfattade som avgörande. Konsekvensen var växande krav på friskolor och på ökad valfrihet, som heller inte socialdemokratin i längden kunde avvisa.
Men därigenom har växande problem med en annan nyckelgrupp uppstått: de unga män som har blivit förlorarna i denna process. Unga män som marginaliseras genom bristande möjligheter när det gäller utbildning, arbete eller att få en tjej är potentiellt sprängstoff. Det är uppenbart om man ser på USA, där aggressiva, ibland kriminella ungdomsgäng, dominerade av svarta unga män, sätter sin prägel på hela storstadskvarter. När kravallerna kring Bronssoldaten drabbade Tallinn för några år sedan, med dödsfall och förstörelse som följd, var det unga rysktalande män som gick bärsärkagång.
Exemplen kan mångfaldigas. Den kombination av ökad immigration och ett friskolesystem som dränerar skolor i utsatta områden, håller nu även i Sverige på att skapa en marginaliserad grupp av unga män, många av dem med invandrarbakgrund, som inte får godkända betyg i grundskolan. Arga unga män befolkar också de främlingsfientliga partier som förekommer i många europeiska länder, likaså i Sverige.
Det ser ut som om medelklassen i Sverige fortfarande samtycker. Frågan är vad som händer med de arga unga männen om dessa marginaliseringsprocesser fortsätter? I ett kunskapssamhälle där tillgången på arbete alltmer blir beroende av god utbildning är skolans misslyckande både djupt problematiskt och i förlängningen samhällsfarligt.