Det reser frågor om hans omdöme och förmåga att ta ett säkerhetspolitiskt ansvar. För det första, mot regeringens vilja kan ett beslut att avbryta ett svenskt deltagande endast röstas igenom med stöd från Sverigedemokraterna (SD). Den vanliga ursäkten duger inte i detta fall. Den där man säger ”vi lägger våra förslag oberoende av hur SD röstar”. Det finns i svensk politik en tradition att lösa utrikes- och säkerhetspolitiska frågor i samförstånd mellan de demokratiska partierna. Tidigare släppte socialdemokratin aldrig in Vänsterpartiet/kommunisterna på säkerhetspolitikens område. Det är lika illa att falla tillbaka på Sverigedemokraterna och ge dem onödiga gratispoäng. Sverige backar som enda nation ut från den europeiska insatsen i Libyen. Den isolationistiska och främlingsfientliga politik som är SD:s ideal får här sin belöning.
För det andra väcks frågan om Juholts politiska omdöme. Det finns ingen anledning att nu annonsera att Sverige borde lämna Libyen. Han kunde ha väntat till slutet av maj med att torgföra sin uppfattning. Fram till dess kan mycket hända som gör hans ställningstagande onödigt eller omöjligt.
Faller Gaddafi blir FN-resolutionen i samma ögonblick inaktuell. Skulle diktatorn däremot sitta kvar kan man förmoda att det krig han för blir alltmer hänsynslöst. Det innebär att FN-resolutionen och Nato:s insatser blir ännu mer betydelsefulla för att skydda befolkningen mot denne galne diktator. Då blir en urdragning ett säkert sätt att ge Sverige dåligt anseende och förlorad prestige bland Europas stater och i Washington.
I riksdagen har Juholt ställt sig bakom den s.k. ”solidaritetsklausulen”, som talar om att vi är beredda att både ge och ta emot militär hjälp om läget så kräver. Att som enda deltagande land ge sig av med svansen mellan benen ökar sannerligen inte möjligheterna att få sådan hjälp den dag vi skulle behöva den.
Nu kan förstås Juholt ändra uppfattning. Det har han redan gjort i flera andra frågor under sin första månad som partiledare. Men det skapar inget förtroende när han för tidigt och i onödan pladdrar sig fast i ett beslut som kan skada både landet och den egna ledarrollen. Det faktum att Tyskland sviker i Libyen och prioriterar ryska gasleveranser före solidariteten i Nato, kan inte användas som ursäkt. I vart fall inte för ett parti som alltid framhållit vikten av att lojalt svara upp mot Säkerhetsrådets och FN:s resolutioner.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.