Medan humanister och samhällsvetare vill ha kvar sina många fakultetsnämnder, driver universitetsledningen en annan linje. Fakultetsnämnderna avskaffas och är det så att den mer övergripande och centraliserade områdesnämnden sedan vill ha dem tillbaka, ja då kan denna nämnd besluta det.
Varför är den ”närhetsprincip” som manifesteras genom fakulteterna så central på ett universitet? I fakultetsnämnderna sitter de akademiska lärarna i kraft av att de uppfattas som pålitliga kolleger (oavsett hierarkisk position): för att travestera Fredrik Reinfeldt så bär dessa ”folkets förtroende”.
De är aktivt undervisande och forskande personer, och från detta perspektiv närmar de sig uppdraget. I områdesnämnderna däremot är positionen i den administrativa strukturen mer framskjuten; man är dekan eller prodekan med år bakom sig av ledningsuppgifter – och därmed ofta inte längre så aktivt undervisande eller ens forskande. Utsiktspunkten blir en annan, perspektivet mer organisatoriskt.
För det andra är en viktig utgångspunkt att universitetet som samhällsinstitution och som organisationsmiljö bygger hela sin framgång på att kunna attrahera kreativa personer – och att skapa ett innovativt klimat. Bevisligen blommar kreativitetet i miljöer som präglas av frihet och självbestämmande – inte i första hand för universitetsledningen utan för forskarna själva.
Men vad som uppfattas som reellt självbestämmande avgörs, inte av adminstrativa gränsdragningar som kan ha fog för sig av andra skäl, utan av identitet. Samhällsvetare, jurister, teologer, språkvetare, ”hist-filare” och utbildningsvetare må för en utomstående te sig förvillande lika, argumentativa, filosoferande och ständigt problematiserande som de är. Men identiteter är subtila fenomen som inte formas av utomstående, hur välvilliga avsikterna än kan vara, utan inifrån. Det finns idag ingen gemensam humanistisk-samhällsvetenskaplig identitet som kan ligga till grund för en legitim maktordning utan fakultetsnämnderna. Dessa ”bär självbestämmandet” inom detta område.
Humanisterna och samhällsvetarna gillar alltså sina fakultetsnämnder och vill ha dem kvar. Inom andra vetenskapsområden är det inte så. På det autonoma universitet som nu formas måste det på detta sätt vara tillåtet att älska områdesnämnderna – men också att låta bli. Annars återskapas bara likformigheten från de statliga regleringarnas tid. Och det kan väl ändå inte vara meningen.