Världen runt var han en symbol för tolerans, försoning och fredliga konfliktlösningar. Redan före sin frigivning 1990 framstod han som en av vår tids få verkligt stora politiska ledare. Hans betydelse för Sydafrika framgår väl av några av de många de smeknamn han fick – Madiba som är en hederstitel för äldre medlemmar inom hans egen klan och Mkhulu som betyder farfar.
Mandela föddes in i tembu/xhosa-aristokratin i det dåvarande Transkei, numera Östra Kapprovinsen. Han var den förste i sin familj som fick gå skolan och kunde senare utbilda sig till advokat. Han gick med i ANC som bildats 1912 med målet att verka för ett Sydafrika utan rasdiskriminering.
År 1952 grundande han och Oliver Tambo landets första afrikanska advokatbyrå för att ge bistånd åt mind-re bemedlade och – naturligtvis – åt personer som kommit i konflikt med myndigheterna och de allt hårdare raslagar som infördes efter Nationalistpartiets valseger 1948. Vid 1950-talets mitt deltog Mandela i organiserandet av ohörsamhetskampanjer mot apartheidlagarna och bevakades allt intensivare av myndigheterna.
Efter Sharpvillemassakern 1960 förbjöds ANC och Mandela drog som många andra slutsatsen att väpnat motstånd var nödvändigt som försvar mot regimens allt brutalare våld. Han och flera andra dömdes i den så kallade Rivonia-rättegången 1964 till livstids fängelse.
Det blev 27 år, varav 18 i isolering på fängelseön Robben Island strax utanför Kapstaden. Fängelset är i dag museum och den som kommer dit får höra hur Mandela och de andra fångarna undervisade varandra i sina akademiska ämnen, ordnade grundläggande utbildning för andra interner och också engagerade en del av vaktpersonalen i studieverksamheten. En av fängelsevakterna var gäst vid Mandelas bröllop med sin tredje hustru, Graca Machel.
Det väpnade motståndet blev aldrig någon avgörande faktor i kampen mot apartheid, men systemet var i sig självt i längden omöjligt att upprätthålla. Ett förebud om den utveckling som skulle komma var att Mandela 1982 flyttades över till fastlandet. Så småningom följde diskreta kontaktförsök från regimens sida och premiärminister F W de Klerk tog 1990 beslutet att frige Mandela, legalisera ANC och inleda förhandlingar om en övergånsregering. De båda delade Nobels fredspris 1993.
Den 27 april 1994 hölls Sydafrikas första demokratiska val, med allmän och lika rösträtt, och ANC fick 62 procent. Mandela blev president och satt kvar till 1999. Hans uttalade mål var att inte utkräva hämnd för apartheid utan att vara alla sydafrikaners president. Ett berömt uttryck för detta är hans val att demonstrativt backa upp Sydafrikas landslag i rugby, Springboks, som dittills varit en symbol för den vita boernationalismen.
För Mandela var detta uttryck för politisk klokhet, men också en konsekvens av hans egen personliga övertygelse. Och även om han själv var den självklara ikonen för hela kampen mot apartheid så delades inte hans inställning med någon självklarhet av alla.
När Mandela efterträddes som president av Thabo Mbeki blev tonen annorlunda, vita politiker kallades automatiskt för rasister, aids-epidemin bekämpades inte seriöst eftersom den i Mbekis föreställningsvärld inte kunde ha något samband med hur vanliga sydafrikaner handlade utan var importerad utifrån. Populister inom ANC:s led har agiterat mot landets vita befolkning på ett sätt som påmint om Robert Mugabes retorik i Zimbabwe.
Några ord av Mandela från rättegången 1964 uttrycker bättre än alla sammanfattningar hans grundläggande politiska inställning´.
Jag har kämpat emot vit dominans, och jag har kämpat mot svart dominans. Jag har hållit fast vid idealet om ett demokratiskt och fritt samhälle i vilket alla kan leva tillsammans i harmoni och med samma möjligheter.