Vi föds med olika genetiska uppsättningar och sociala arv. Man måste inte vara lika bra på allt. Men det finns en färdighet som hela vårt samhälle vilar på, och där skillnader kraftigt kan påverka våra livschanser. Det är läsning.
Begreppet läsning innefattar en djupare förståelse för komplexa texter. Det innebär en uthållighet och en förmåga till analys. Den som snabbt kan läsa, skriva och förstå texter får försprång. Makt, som man så vill.
Enligt hjärnforskaren Torkel Klingberg, citerad i DN Kultur i onsdags, finns en stor portion ärftlighet i förmågan att ta till sig språkets uppbyggnad och närma sig en god läsfärdighet. Vissa barn knäcker läskoden runt tre års ålder och läser kapitelböcker när de börjar i skolan, medan en del andra barn inte har lärt sig alfabetet ännu i första klass. Dels ställer nivåskillnaderna krav på skickliga lärare som måste individualisera undervisningen utan att något enda barn tappar sin ”grit” – drivet som gör att de motiveras och kan utvecklas vidare.
Forskarna har länge vetat att barn med läs- och skrivsvårigheter har glädje av att börja med läsinlärning så tidigt som möjligt – deras problem blir upptäckta i tid och åtgärderna blir lättare. Förr var det dessvärre många föräldrar som menade att ”barn ska vara barn” som inte skulle lära sig läsa före sju års ålder.
Dessbättre är det annorlunda i dag, då förskolan förbereder barnen för läsning genom språkstimulering. Kanske hjälper det några att knäcka läskoden tidigare. Men kodknäckandet inte något mål utan bara en början. Det är själva läsandet som är medlet till verklig läskunskap.
Mängdläsningen formar hjärnan och ger barn verktygen att kunna förstå och göra sig förstådda i vårt komplexa samhälle. Är det någon gång i livet man bör läsa böcker så är det mellan sex och tio års ålder, säger forskarna.
Kanske borde man därför lägga ännu mer resurser på tidig läsinlärning för jämlikhetens och likvärdighetens skull. En seriös, forskningsbaserad diskussion om läskunnighet i dess fulla bemärkelse vore högst angelägen.