Landet där ingen vill störa någon annan
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Är det bara de gamla i "vårt ensamma Sverige" som känner sig ensamma? Hur ska människor ens våga ge sken av ensamhet när det uppfattas som skamligt att vara ensam? Uppfattar vi inte ensamma människor som misslyckade eller egoistiska? Är det politikers ansvar att bidra till ett mindre likgiltigt samhälle, eller var och ens?
Inga av mina tidigare upplevelser har satt djupare spår hos mig än tiden som sjukvårdsbiträde. Jag var ganska ung och låtsades att jag var mycket angelägen och intresserad av att arbeta just med äldre - trots att jag inte hade den blekaste aning om vad det hela gick ut på. Men innerst inne var jag vettskrämd över ansvaret och tyckte till och med synd om mig själv för att behöva uträtta de krävande arbetsuppgifterna.
De första dagarna såg jag på de boende med en respektfullhet som främst var färgad av ömkan, eftersom de såg så trasiga och hjälplösa ut. De var inte individer för mig utan en oidentifierbar massa av alldeles för gamla och sjuka människor som enbart var i behov av mat och fysisk ompyssling; precis det som jag hade fått direktiv om att ombesörja.
Det kom som en uppenbarelse för mig när jag under mina besök i deras rum och iakttagelser i deras fotosamlingar "upptäckte" att dessa 99-och 105-åringar en gång i tiden varit fullvärdiga individer med stark identitet. Att även de har varit vackra, stolta och respekterade yrkesmänniskor. Med den plötsliga insikten minskade det avstånd jag dittills kände till dem och jag började se mina nära anhöriga i dessa människor. Den jämförelsen gjorde det möjligt för mig att förstå att även de, trots förlusten av bland annat verbal förmåga, inte enbart var i behov av mat och näring, utan även av mänsklig värme och kärlek.
Det individualistiska samhället vi skapat i Sverige får oss att till vilket pris som helst klara oss på egen hand och aldrig våga besvära någon med våra bekymmer.
Folk hör inte av sig till varandra av rädsla att verka besvärliga och jobbiga. När vi är ute på stan, gör vi vårt bästa för att inte få ögonkontakt med några bekanta då detta leder till att vi måste hälsa på dem! Vi kikar igenom ytterdörrens titthål innan vi ger oss ut för att undvika våra grannar av samma skäl! Man vill ju inte ta andras tid i beslag!
PRO i all ära. Men så länge vi unga, medan vi är vackra, mäktiga och verbala - även om det vore av egoistiska skäl och som någon sorts försäkring för vår egen ålderdom - inte kämpar för att göra tillvaron värdigare för andra, så kommer kanske vi själva att ligga döda länge innan någon reagerar.